Mästare utan stjärnglans
Likheterna är slående. Spelare, klubba, mål och ett föremål som svischar över isen. Men skillnaderna dominerar.
Foppa, Sundin och Zetterberg är mångmiljonärer med kändisstatus som väl meriterade Hollywoodskådisar. I Sveriges bästa bandylag Edsbyn är det bara två spelare i landslaget som inte behöver arbeta vid sidan av. Och möjligheterna till proffskarriär är löjligt små inom sporten. Som bäst kan spelare flytta österut till Ryssland och inkassera ungefär 25 000 kronor i månaden, vilket kan förändras efter höstens ras på Moskvabörsen och prissänkningar på olja.
Tittarsiffrorna för VM-finalen i bandy blev 685 000 och sällan är det fullt på läktarna under elitserien. SM-finalen i hockey mellan Linköping och HV71 i våras drog över miljonen tittare till burkarna.
Det är väl där en stor del av bandyns problem ligger. Få tittare – inga pengar. Utan pengar, inga löner, ingen stjärnstatus förutom bland de termosförbrukande bandyentusiasterna. Varför kan man undra. Det är väl kul att Sverige är dominerande i en lagsport? Klagomål hörs om för långa kvalspel och målvaktens roll som statist i ett för stort mål utan klubba.
Eller så är det så enkelt att den orangerosa bandybollen är väldigt svår att se. Men svårare än pucken?
