Med doft av Aqua Vera

Kulturutredningen som pre­­senterades för en vecka sedan, minns ni den?

För att vara den största kulturpolitiska omgörningen sedan 1974, får man nog betrakta diskussionerna som följde på utredningen som … pliktskyldiga. De allra mest högljudda rösterna, de som spottar och fräser av ilska eller brister ut i finstämd hallelujasång, uteblev. Inte heller har den tidigare så ofta ventilerade uppfattningen att de borgerliga är den statliga kulturens fiende tagit skruv på nytt. Undantaget Aftonbladets kulturredaktion med Åsa Linderborg i spetsen, som tycker att utredningen är ett uttryck för »att det finns ett kulturhat inom högern som är svårt att ringa in«, verkar ilskan mot en blå kulturpolitik ha riktats åt ett nytt håll: mot byråkraternas och politikernas fantasilöshet.

Björn Wiman, kulturchef på Expressen, konstaterar att få saker är så »själsdödande« som kulturpolitik och jämför några av utredningens centrala be­grepp såsom »portföljlösning«, »regionalisering« och »civilsamhället« med känslan i en svettig Wagneruppsättning. Det raljeras också över den kulturella dövstumheten. Till exempel gör sig Göteborgs-Postens Garbriel Byström lustig över det faktum att man i utredningen valt att beskriva Ikeas »art event« som ett exempel på god (tillväxtvänlig) kultur: »Ni vet när Ernst Billgren målar några rävar som Ikea slumpar ut.«

Kritikernas något yrvakna uppvaknande inför den politiska världens »verklighet« ställer intressanta frågor inte bara om kulturen – utan om hur vårt samhälle styrs. Håller politikerna på att göra sig irrelevanta för medborgarna?

Låt oss förflytta oss till ett fullsatt Bella Venezia på Rosenbad dagen för kulturutredningens offentliggörande: framme vid podiet stod en glad och färggrann Eva Swartz Grimaldi, kommitténs ordförande, flankerad av fyra ledamöter, tre män och en kvinna, som turades om att presentera den nya kulturpolitiken. En inkluderande politik ämnad för alla. Folkets Hus och Facebook användes stolt i samma mening. Kulturpolitiken är inte bara till för några få, hette det.

Det pratades »offline« och »online«, och att »ungdomar ställer krav på att kultura«. Vänta nu, kultura? Säger man verkligen så?

Tittade mig omkring och insåg snabbt att det inte fanns en endaste själ att fråga. Runt om i salen trängdes den gråsprängda medelåldern med sig själv i sin illasittande kostym och slängiga sjal.

När ska framtidens politik bli en angelägenhet för dem som faktiskt äger den?

Kulturutredningen i korthet

• Nya kulturpolitiska mål föreslås. Bland annat ska kulturell kompetens och kreativitet användas för att bidra till »en ekonomiskt hållbar utveckling«.

• Regionerna får bestämma mer över sitt kulturliv enligt en »portföljmodell«.

• 24 kulturmyndigheter blir tre: en myndighet för museer, historia och hemslöjd; en myndighet för arkiv och bibliotek; och en myndighet för konstarterna.

• Kulturpolitiken ska samspela med andra samhällsområden och verka positivt för till exempel folkhälsan, miljön och den regionala tillväxten.