Mediala världskrig
Den som råkat öppna en tidning den senaste tiden har kunnat notera minst två publicistiska inbördeskrig som får konflikten i Syrien att verka både förståelig och lättlöst.
Samtidigt som DN-skribenten Hanne Kjöllers granskande av journalister har granskats av andra journalister, vars forskningsfynd flitigt rapporterats av andra journalister, har en känd medelålders journalist hånat en annan känd medelålders journalist.
Anledningen till uppståndelsen kring Hanne Kjöller är att hon hade ett grovt faktafel i sin nya bok. Att hon blivit hårt ansatt är inte konstigt. Under sin karriär har Kjöller med mikroskopisk precision lyckats göra varje liten åsiktsgrupp förbannad minst en gång i veckan. Av goda skäl finns inget parti – ingen människa heller – som vill ge cyklister allt de pekar på, ha hårdare tag mot sjukfrånvaron och som gillar kampsport.
Slaget mellan de två medelåldersmännen rymmer ännu mer historik. Det var i fredags som krönikören Bengt Ohlsson i DN gjorde ner musikjournalisten Andres Lokko. Anledningen var att Lokko – mot någon form av pekuniär ersättning från en norsk mediekoncern – tydligen guidar överåriga popsnören i London.
Därmed har det officiellt blivit en journalistisk genre att ifrågasätta Lokkos samarbeten med storföretag. Redan 2006 ondgjorde sig Björn af Kleen i Sydsvenskan över att Lokko var sponsrad av Levi´s, skrev om jeansen i Expressen och dessutom skrev för jeansföretagets katalog.
Fast anledningen till det påhoppet var att Lokko tidigare hade hoppat på journalisterna Ebba von Sydow och Per Nilsson – för att de samarbetade med klädkedjan MQ. Den som gräver vidare kommer förmodligen att hitta en schism mellan två sörmländska runristare.
Det är som det där med sunni och shia. Samma religion, men ändå inte. Varför kan inte alla bara komma överens?
