Min kväll med Colin Powell

”Abba?” sade Colin Powell och stirrade stint på mig över bordet. ”Nu ska du få höra!”. Han reste sig upp, klev snabbt upp på scen, grep tag i micken och började sjunga för de 200 middagsgästerna.

“I have a dream, a song to sing, to help me cope with anything
If you see the wonder of the fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels, something good in everything I see
I believe in angels, when I know the time is right for me
I'll cross the stream, I have a dream”

(För bästa känsla, kolla här och tänk Colins röst.)

Bisarrt nog är detta en sann historia. Bakgrunden är att jag förra veckan var på avslutningsmiddag för stipendieresan jag varit på under våren. Jag hade fått uppgiften att hålla ett kort tacktal, men vad jag inte hade insett var att det innebar att jag skulle få Colin Powell, som är ordförande i stipendiestiftelsens styrelse, till bordet. Men så var det alltså till min stora skräck och glädje. Och nu hade jag hållit mitt korta tal, där jag fått med ett par Abba och Anna Lindh-referenser, eftersom jag visste att detta var två av tre saker som han gillade med Sverige (den tredje är Volvo.) Och resultatet blev alltså spontansång från USA:s förre utrikesminister och ordförande för Joint Chiefs of Staff.

Under middagen passade jag på att fråga Powell om hans syn på det republikanska partiets framtid (han tycker att det håller på att kidnappas av den extrema högerflanken, se artikel i senaste numret av Fokus) om det var ett svårt beslut att stödja Obama som presidentkandidat (ja, det var svårt eftersom han och McCain är gamla kompisar, och han fick ta mycket skit av sina partivänner, men han var säker på sin sak) och om han tyckte att det skett ett ideologiskt skifte i amerikansk politik (nej, det tyckte han inte, Obamaeffekten handlar mer om person än om ideologi). Vi hann aldrig komma till utrikespolitiken, för rätt som det var var middagen slut.