Min svårförklarliga kärlek till ishockeyn

Kom till jobbet på måndagsmorgonen med en varm känsla i bröstet. Vårkänslor? Tillförsikt på arbetsplatsen? Förvisso. Men huvudorsaken är en annan: mitt HV-71 vann SM-guld i ishockey i helgen.

Jag vet, det är kanske inte helt lätt att förstå att man som en modern man i yngre medelåldern, boende i Stockholms innerstad, kan hysa en så djup kärlek till ishockey i allmänhet och till ett idrottslag från Norra Småland i synnerhet.

Det sistnämnda förklaras ju av att jag tillbringade mina första två decennier i Jönköping, och att stora delar av det andra tillbringades på läktaren i dåvarande Rosenlundshallen. Jönköping hade då inga andra lag som gjorde något som helst avtryck i de högre divisionerna (vare sig på dam- eller herrsidan), så ville man konsumera sport av minsta kvalitet var valet enkelt.

Att HV-kärleken har hängt kvar även under livsdecennium tre och fyra beror väl till stor del på sentimentalitet, en vilja att ha något slags relation kvar till staden när både föräldrar och de flesta vännerna har lämnat den. Men också en stolthet över det som sammanfattar bakgrunden till HV:s framgångar, vilket också det som är det bästa med Jönnet: en trulig, gnetig, långsiktig företagsamhet bakom kulisserna – med en gladlynt classy stil utåt. Bäst exemplifierad av HV-lagkaptenen Johan Davidssons gentlemannamässiga uppträdande både på och utanför isen.

Mer komplex är min kärlek till ishockey i stort. Förutom själva spelet är det nog attityden som gör att jag tycker långt mer om hockey än exempelvis fotboll. Det finns en hårdhet och öppenhet hos dem som företräder hockeyvärlden, det gäller allt från spelare, ledare och journalister, som är svårt att hitta i fotbollen. Jämför Niklas Wikegårds rykande sågningar i SVT:s hockeykväll med de mer tillbakalutande analyser som pågår i samma kanalers Fotbollskväll (även om fotbollen sakta håller på att förbättra sig).

Visst är en stor del av denna attityd en ganska omodern macho-kult, säkerligen med rot i hockeyspelets fysiska natur. Och visst kan det hos en späd bokläsande figur bakom tjocka glasögon som jag finnas något slags Woody Allensk kärlek till just den brutaliteten. Allen har ju liknande besatthet av basketlaget New York Knicks.

Men i hockeyn finns också en befriande kultur av raka rör och ansvarsutkrävande. Är någon dålig, då säger man det. Det gäller även det egna laget självt – uttalanden från både HV och Djurgården under den lysande nyligen slutspelade finalserien har innehållit åtskilliga exempel på detta.

I hockeyn mäter man dessutom allt ned till minsta räddningsprocent. Jämför det med fotbollen, som ligger långt efter i statistik, och där underpresterande spelare kan hänga kvar i landslag år ut och år in – med grumliga hänvisningar i stil med att ”han gör ett stort jobb i det tysta” och ”han är en viking i försvaret”.

Det finns nog flera orsaker till denna tydlighetskultur. En kan vara att man i hockey väljer ut spelare mycket mer, det är ju bara fem på banan, med tre femmor väntande i båset, och under spelet sker kontinuerligt ett höjande av de bättre över de sämre.

Ett annat är nog att sporten ursprungligen kommer från Nordamerika, där en kultur av ansvarsutkrävande är en del av nationalkaraktären. Medan fotbollen är grundad i ett Storbritannien där otydlighet och kommunikation i flera lager går långt tillbaka i historien.

Så hockeyn har alltså mig i sitt våld. Om 11 dagar, den 5 maj, startar VM i hockey för herrar i Tyskland. Trots att detta VM återkommer varje år och därmed är sönderinflaterat, och kommer bara månader efter en OS-turnering där de verkligt skickliga spelarna är med, kommer jag att sitta ned och följa det. Om inte annat för lite rykande självkritik i periodpauserna