Myten om berättardöden

Skriv kort, helst inte alls.

Så löd ett skojigt och träffande skämt på Dagens Industri, när jag jobbade där runt millennieskiftet.

Tveksamheten på nyhetsredaktioner mot mer litterära och då ofta längre reportage är en evig sanning i journalistkretsar. Frågan ventileras återkommande i olika klimat, under mer eller mindre alarmistiska vinjetter.

Senast igår, på Publicistklubben i Stockholm. Rubriken: ”Var finns berättarna?”

Orsaken är den årsbok som PK har gett ut, med rubriken: ”Berätta! Journalistikens bortslarvade möjlighet.”

Boken är uppdragstillverkad av chefredaktörerna för de berättande magasinen Filter och Offside, Mattias Göransson respektive Tobias Regnell. Duon fanns med på podiet denna kväll, ihop med Amanda Rydman, producent ansvarig för P3 Dokumentär, Fokus egen politikredaktör Torbjörn Nilsson, Stina Jofs, redaktionschef på Tidningen Vi och chefredaktör för nya Vi Biografi samt Svante Weyler, från det egna förlaget Weyler.

Den överskuggande tesen i årsboken och i debatten var, som antyds av rubriken, den strängt negativa. Trots några enstaka invändningar var panelen mer eller mindre enig i tolkningen av utvecklingen: Den berättande journalistiken mår helt enkelt uselt och är på väg att försvinna.

Tesen baserades inte på några hårdare fakta, mer än en undersökning att texterna i dagstidningarna i genomsnitt har blivit dramatiskt kortare. Resten verkade bygga på en ren känsla hos arrangören PK och årsboksförfattarna.

Då vill jag lansera en annan tes, baserad på min egen magkänsla:

Det berättande reportaget mår bättre än på evigheter.

Den verklighet som beskrevs var läget 2003-2004. Därefter har en veritabel berättande revolution skett inom svensk journalistik. På detta är den ansamlade panelen ingenting annat en rungande bekräftelse.

De sex närvarande ”plattformarna” tillhör alla denna utveckling.

• Offside startade år 2000 som pockettidning, men blev ”riktigt” magasin 2003. Räckvidden ligger i dag på 68 000 läsare (Orvetso konsument 2010:3).
• P3 Dokumentär började sina sändningar våren 2004, då inom kulturprogrammet Flipper. År 2006 blev det ett eget program, som i dag är enormt populärt i helt nya generationer och inte minst på nya plattformar, som mobiltelefoner.
• I december 2005 kom första numret av Fokus. År 2007 fick tidningen PK:s (!) stora pris för att ha ”återskapat ett utrymme i svensk press för det berättande nyhetsreportaget” och har i dag 66 000 läsare.
• Första numret av Filter publicerades i mars 2008. Tidningen har vunnit flera utmärkelser och har en räckvidd på 70 000 läsare.
• Tidningen Vi noterar visserligen fallande räckvidd, efter att ha kommit från historiskt högre nivåer. Men som efter en omgörning återkommande publicerar flera starka berättande reportage och har 125 000 läsare. Nytillskottet Vi biograf innehåller vidare flera mycket välskrivna texter av berättarkaraktär.
• Weyler är ett av flera exempel på förlag som de senaste fem åren har publicerat och haft stor framgång med berättande reportage i bokform. Bland Weylers reportagesuccéer finns Björn af Kleens Jorden de ärvde, Andreas Ekströms Google-koden och Torbjörn Nilssons De omänskliga. Andra förlag med storsäljare inom detta område är Atlas, Leopard, Ordfront med flera.

Detta, alltså, bara de som var med på PK:s debatt.

Vid sidan av dessa finns flera öar i Mediesverige där det berättande reportaget haft en liknande god utveckling. Morgontidningen Sydsvenskan dignar till exempel av välskrivande berättande skribenter. För att nämna den mest uppmärksammade (som av PK har fått Olle Stenhols minnespris): Niklas Orrenius, hyllad för boken Här är allt så perfekt, som samlar texter från tidningen.

I affärspressen finns också flera exempel. Jag har själv jobbat med berättande reportage sedan augusti 2000 i Dagens Industri och sedan båda affärsmagasinen Veckans Affärer och Affärsvärlden. Inte minst de sista två har en lång tradition av dramaturgiskt uppbyggda story-behind-the-story-artiklar som utan tvekan kvalar in som berättande journalistik, men som sällan syns i ”fina” politik- och kulturmedievärlden.

I andra tidskrifter som Café, Dagens arbete och unga Novell hittar man inte sällan berättande reportage av hög klass. I SVT märks en tydligt ökande trend av snabbfotade, berättande dokumentärer, bland annat under ”Dox”-vinjetten. Men också rena nyhetsfördjupningar, som exempelvis Kiki Beks utmärkta om spelet bakom kulisserna i socialdemokraterna.

Även inom den etablerade rikspressen finns denna tendens. Expressens ”dokument”-sektion, som kom för några år sedan, innehåller emellanåt riktigt bra berättande. Peter Kadhammar får i Aftonbladet skriva liknande berättande reportage. Jag vet inte om kvällspressen i det här avseendet upplever en ökning de berättande reportagen under de senaste åren, men de är en bekräftelse på att de finns där.

Sammantaget visar detta på en stark och uppåtgående trend för berättande journalistik i Sverige. Man måste bara se den. Alla nämnda tidningar och etermedier gör inte bra berättande journalistik varje gång de sätter penna till papper eller knäpper på mikrofonen. Och mycket går fortfarande att lära sig när det gäller hantverket. Men det är uppenbart att allt fler försöker, försöker och försöker igen. Och blir bättre, inspirerade av varandra.

Att PK och årsboksförfattare Göransson och Regnell inte noterar och gläds åt denna trend är svårt att förstå. Såväl sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström som P3 Dokumentärs Amanda Rydman berättar i egna texter i PK:så årsbok om sitt arbete, men det får av någon anledning inte genomslag på den övergripande tesen.

Vad dödförklarandet av all (övrig) berättande journalistik beror på kan man bara spekulera i. Att döma av debatten i går verkar flera av deltagarna ha sin egen, snäva definition av ”berättande journalistik” som innebär att de därmed dömer ut de andras.

Om det är grunden för analysen är detta att stå på ett ben och blunda med ett och ett halvt öga. Minst.

Både debatten och årsboken hamnar dessutom till slut i en annan analytisk återvändsgränd: den obligatoriska attacken mot Dagens Nyheter.

Jag undrar om det inte är detta allting egentligen handlar om. Det spelare ingen roll om den berättande journalistiken exploderar överallt annars. Om inte DN sätter tjugo långskrivare på heltid så finns den inte. Så verkar man resonera.

Regnell och Göransson skriver i sin ledare i årsboken att DN har ”omvandlats till ambitiöst berättarforum till småborgerlig livsstilsbilaga – en utveckling signifikant även för flera av DN:s konkurrenter”.

Varför folk på nya, unga tidningar, som går som tåget, bryr sig en sekund om vad de stora drakarna gör och inte gör är ett av journalistikdebattens stora mysterier. Särskilt som det faktiskt i DN, efter en period av nedgång, numera allt oftare går att läsa bra berättande journalistik.

Under debatten nämndes både nya magasinet DN Världen, Maciej Zarembas drapor och Bengt Ohlssons välskrivna text om Håkan Juholt, utan att detta verkade ändra bilden på DN som berättaröken. Alla verkar också ha glömt att Michael Winiarski i år vann Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare för sina texter från Haiti.

Den förra DN-reportern Ingrid Carlberg, som har skrivit en text om DN i årsboken, nämner faktiskt den begynnande renässansen för berättande på tidningen. Men det får inget genomslag på den övergripande vinkeln i årsbokens ledare och den efterföljande PK-debatten, som tvärtom verkar närmast bestämd på förhand.

Är allt då 100 procent guld och gröna skogar inom den berättande journalistiken? Nej, säkert inte. Men då måste man bestämma sig för vilka konkreta och specifika problem man diskuterar. Det kan gälla frilansares ersättning för jobben eller vilka ämnesområden där det inte berättas. Exakt hur man berättar bäst, för vilket ämne. Eller vilka specifika brister enskilda reportrar och redaktörer har, och hur kan de förbättras.

Själva mängden och livskraften, det säger åtminstone min magkänsla, är odiskutabel.