Narkoleptisk högerdebatt

I början på 1990-talet hade jag en period då jag var intresserad av politisk filosofi. Läste statsvetenskap extra på kvällarna ute i Frescati och ägnade timme efter timme åt att diskutera begreppet frihet från alla upptänkliga synvinklar. Vägledd av en mysig kursledare i stort skägg och skinnväst som kändes marxistisk men som aldrig avslöjade en stavelse om sin ideologiska hemvist.

Jag skickade in debattartiklar till Moderna Tider och fick ett fint, långt refuseringsbrev av Kaj Scheuler som jag tyvärr har tappat bort. Med Hayek och Friedman i händerna sprang jag i korridoren hos nationalekonomerna på Handels och gnällde på att forskarna pratade så lite om ideologi. Tänkte skriva examensuppsats om public choice-teorin, som band ihop det politiska med det ekonomiska.

Det var en kul tid. Sedan blev jag ekonomijournalist och har sedan dess inte ägnat många minuters tankeverksamhet åt filosofin, vare sig politisk eller ekonomisk. På något sätt kändes det som att det skoningslösa kravet på konkretion och samtida verklighetsförankring i nyhetsjournalistiken hade befriat mig från de ungdomligt filosofiska svärmerierna.

Så en morgon i början av februari i år såg jag plötsligt rubriken på Svenska dagbladets kultursida i början på februari: ”Några förslag för en tänkande höger”.

Ämnet intresserade mig. Högerfolk brukar ju inte direkt briljera när det gäller insatser inom den intellektuella eller kulturella världen, som frapperande ofta landar i fuktiga kärleksförklariga till den stolliga Ayn Rand. Inte minst efter finanskrisen har jag saknat intelligent och kunnig ideologikritik från de borgerliga. Och när det gäller kulturpolitiken har ju den sittande regeringen uppvisat en frapperande stumhet, med allt sitt prat om marknadsanpassning. Kort sagt: jag hoppades på konkretion och förankring i samtidens intellektuella frågor.

Min besvikelse var omfattande när jag läste artikeln, skriven av Erik Wallrup. Den var främst en genomgång av ”högerintellektuella” i andra länder och i historien, samt en diskussion av ”ismer”. Besvikelsen övergick i förvåning när jag några dagar senare insåg att texten utlöst en jättedebatt, som i skrivande stund räknar till sju(!) inlägg. Senast på torsdagen i form av Johan Norbergs inlägg. Samtliga rör sig på samma politiska meta-nivå, med minimal koppling till det som fyller nyhetssändningarna och som toppar morgontidningarna. Samtliga gediget sömndrivande.

Av en ren tillfällighet åt jag under den här perioden lunch med en av landets mer profilerade nationalekonomiprofessorer. Vi pratade om finanskrisen, vad som skrivits bra, och jag nämnde den självklart bästa boken, Too Big To Fail av New York Times-journalisten Andres Ross Sorkin. En detaljerad skildring av hela historien, bakom kulisserna på banker och myndigheter, hösten 2008. Professorn hade aldrig hört talas om boken.

Kulturdebatten och lunchen fick mig att minnas mina tidiga 1990-tal. Tillsammans gav det mig insikten om att vi har att göra med två helt olika världar. En akademisk/filosofisk som verkar ha frikopplat sig från den verkliga tillvaron och en vardagsjournalistisk, hyperkonkret, där jag själv befinner mig. Och aldrig mötas de två.

Just finanskrisen är ett utmärkt exempel, där det tycks ha blivit två fåror av litteratur. Dels forskarna och filosoferna som förklarar den på sitt sätt (och i mitt tycke inte når särskilt långt). Dels journalister som Andrew Ross Sorkin och Financial Times Gillian Tett (författare till den lysande boken Fool’s Gold). Just Johan Norberg är ett exempel på det förstnämnda gänget. Även om jag respekterar honom för hans energi och obändliga vilja att formulera sig om samhället lyckas hans skrifter aldrig riktigt engagera mig.

En möjlighet är att jag är för korkad för den filosofiska kulturdebattvärlden. Jag tror inte det. Även om vi i den ”reala” nyhetsvärlden ofta dras med brister i djup, både historiskt och filosofiskt, är min övertygelse att det är den filosofiska kulturdebattvärlden som måste ta det stora steget in i verkligheten igen. Om inte annat för att filosofernas hjärnkapacitet ska producera någonting som läses av några fler än bara de själva.