Obama ett steg närmare presidentposten

Sedan helgen har nämligen de verbala smockorna flugit i luften mellan de två presidentkandidaternas kampanjer. Samtidigt har opinionsundersökningarna visat ett ökat stöd för Obama sedan den finansiella krisen bröt ut. Men det var troligtvis just krisen som bidrog till en mer hyfsad ton under den en och en halv timme som kandidaterna svarade på frågor från publiken och TV-ankaret Tom Brokaw.

William Galston, Brookings Institutions valexpert, konstaterade på telefon att McCain hade två valmöjligheter inför debatten som var den andra av tre: att koncentrera sig på policy eller på det personliga. De senaste dagarna har många gett honom rådet att attackera Obamas person och understryka hur olika de är för att hämta in på rivalens försprång.

Det var djärvt att inte lyssna på det. Han gjorde sitt eget val, men det lyckades inte. Jag tycker inte att McCain var tillräckligt stark i sina argument för varför denna person som ligger före i opinionsundersökningarna inte förtjänar att bli president. Den här debatten skiftade inte positionerna i racet. Det var fördel senator Obama, och McCains utmaning var att vinna mark. Men det gjorde han inte så nu ser Obama ut att vara ett steg närmare presidentskapet.

Många av analytikerna i TV-sofforna tycktes vara av samma åsikt och att Obama såg mer ”presidentlik” ut – en viktig aspekt i ett politiskt spel där image kan vara minst lika viktig som innehåll. Mark Shields konstaterade på statstelevisionens Jim Lehrer Show att kandidaterna mer eller mindre höll sig till de politiska plattformer som vi hört om i sex månader, med tillägget att han tycker de låter alltmer lika på många frågor.

Eftersom racet hittills stått så jämnt har extra stor roll getts åt debatterna. Miljontals amerikaner har samlats runt TV-apparaterna tillsammans med vänner och familj för att i dagar efteråt avhandla de politiska duellerna. Ikväll hade jag turen att titta tillsammans med två luttrade amerikanska journalister som sett det mesta under solen; Robert ”Sully” Sullivan, gammal Vietnamkorre för nyhetsbyrån UPI, och Mort Rosenblum, byråchef för AP och före detta chefsredaktör för International Herald Tribune.

Ingen av dem var speciellt upphetsad över debatten, även om idén om Warren Buffett som finansminister kittlade. Den jetlaggade Mort slumrade till flera gånger, men vaknade till när McCain talade om ekonomin:

- Vilka plattityder! Jag menar han säger ju ingenting utan upprepar samma sak om och om igen. Han låter som den där musikalen ’The Music Man’ och den där sången som maler på om ’Ya Got Trouble Right Here in River City’.

Sully ilsknade till när båda kandidaterna pratade om Afghanistan och idén att genomföra en truppförstärkning likt den man genomfört i Irak:

- Har de inte förstått sedan Vietnam och Irak att vi inte kan belägra och säkra ett land. Vi måste ha en annan strategi. Fler trupper är inte lösningen. Visst, det kan hjälpa, men vi behöver utarbeta en bättre plan än så. Det går inte bara att hänvisa till ”Petreus”, ”Petreus”, ”Petreus”! Det är precis det Bush gör, men det är inte Petreus som bestämmer och har det slutgiltiga ansvaret. Det är Bush.

Den enda gången under debatten som Mort och Sully verkade tycka att det blev riktigt spännande var när kandidaterna tillfrågades om vilka uppoffringar de skulle be det amerikanska folket om i dessa krisartade tider som inte ser ut att vara över inom en snar framtid. När Obama sa att han skulle vilja be USA – världens största energikonsument – att spara energi, både privatpersoner som företag, ropade Sully till och slog ut med händerna:

- Äntligen var det någon som vågade röra Amerikas stora tabu!