Ödestrandens kryptiska charm
Läser med allt större glädje Metro (och Stockholm City). Om man ser bortom TT-nyheterna (som ju alltid är habila) finns förvånansvärt mycket välskrivet featurematerial. I dag reagerade jag på rolig en Metro-story, om än av ett något annorlunda skäl.
Tidningens toppstory på måndagen, dragen över hela förstasidan, har rubriken "Här är världens bästa stränder". Rubriken på artikeln inne i tidningen avslöjar vad Metro menar med "bäst" - frånvaron av andra människor:
"Paradisstränder där du slipper trängas", lyder den, placerad under en bild som bara innehåller djupblå himmel, grönt hav och vit sand. Inte en skärva av civilisation, så långt ögat når. Bilden ser nästan ut som att den kunde ha varit med i någon post-dystopisk film, à la The Road.
Det är märkligt att vi, invånare i ett av världens minst tättbefolkade länder, så intensivt längtar efter att förstärka denna ensamhet på vår semester. Sug bara på Metros underrubriker för de fem "bästa" stränderna - de kanaliserar en hel del av denna längtan:
- "Kilometer av ren tystnad" (Holbox Island, Mexiko)
- "Grundad av pirater", (Parrot Cay, Karibien)
- "Oförstörd sedan 1778", (Molokai, Hawaii)
- "Lyxö med egen butler", (Turtle Island)
- "Den stilla grannen" (Baruda, Karibien)
Jakten på den perfekta stranden har varit en hörnsten i proffsresenärens värld, inte minst backpackers, i flera år. Den är förevigad i Alex Garlands roman The Beach från år 1996, som sedan också blev film. Där kan drivkraften att nå den oupptäckta stranden närmast beskrivas som en sport, att hitta dit ingen annan backpacker har hittat.
En annan drivkraft att söka upp den öde stranden är att man är kändis och vill gömma sig för massmedier och på annat sätt störig allmänhet. Av den anledningen åkte en gång Mick Jagger till ön Mystique. Det är därför Virgin-grundaren Richard Branson har en egen ö.
Möjligen är det drömmen att vara som en superkändis som ligger bakom vi burgna svenskars strävan efter det totalt övergivna. Men att döma av våra faktiska sommarresvanor är det inte stränderna som är helt tomma som i verkligheten är de "bästa". Ett stort skäl till Thailands popularitet är väl till exempel inte öde-faktorn, som är relativt låg, utan hela det trevliga markservicen när man har kommit upp från badet?
Nej, som vanligt är nog svaret på Svenssons preferens ett rungande "lagom". Men vem vill läsa om det i tidningen?
