Omöjligt uppdrag att exportera demokrati

Joe Biden är inte känd som någon retoriker. Men talet där han förklarade varför amerikanerna lämnar Afghanistan var ett litet mästerstycke. I synnerhet med hänsyn till att det var en förlorare som stod framför tv-kamerorna i Vita huset.  Presidenten inledde med att påminna om bakgrunden till invasionen; att komma åt dem som låg bakom terrorattackerna den 11 september 2001 samt att stoppa Al Qaida från att använda Afghanistan som bas för nya dåd. Dessa mål nåddes, slog Biden fast och tillade att uppdraget aldrig var att »bygga en nation eller att skapa en enad och centraliserad demokrati«.  

Det där sista osar i och för sig lite efterhandskonstruktion, ämnat för en desillusionerad hemmapublik. Varför har USA annars lagt tjugo år, 1 000 miljarder dollar och över 5 000 amerikanska soldaters liv på det längsta krig landet har utkämpat? Då kunde man ju ha åkt hem för tio år sedan, efter att ha fimpat Usama Bin Ladin.  

 Hur som helst verkar insikten sent omsider ha nått även amerikanerna att detta var en konflikt de aldrig kunde vinna. »Vi har nu bevis på att ingen främmande militär styrka någonsin kommer kunna stabilisera Afghanistan, känt i historieböckerna som ’en kyrkogård för imperier’”, som Biden sa. Här berättar tolken Begzad om hur han ständigt utsattes för trakasserier, dödshot och anklagelser om förräderi när han jobbade åt de svenska trupperna på plats. Ett litet men talande exempel på att de internationella styrkorna aldrig vann bred acceptans bland de människor de hade kommit för att befria. 

»Uppdraget att bekämpa Al Qaida och döda Usama bin Laden var en succé.  Vårt decennielånga försöka att besegra historien och att permanent förändra Afghanistan var det inte. Och jag tror inte att det någonsin hade kunnat bli det«, sa Biden. 

 Nej, demokrati och västerländska värderingar är generellt inga gångbara exportprodukter. Med Indien som viktigt undantag är olika varianter av diktatur den normala styrelseformen, utanför väst-världen. Och när USA nu lämnar Afghanistan med svansen mellan benen står andra redo att fylla det maktvakuum som skapas, otyngda av den börda det innebär att vara imperiebyggare och samtidigt stå upp för mänskliga rättigheter. Först i kön står förstås Kina, vilket Johan Hakelius påpekar här.