Otack är hundens lön

Människans relation till hunden är komplicerad. Den är i många fall vår bästa vän, som ställer upp i vått och torrt utan att kräva mer än ett lite mat och en klapp på huvudet i gengäld. Vi har ledarhundar, knarkhundar och räddningshundar. Hundar som är gamla människors enda sällskap, hundar som ersätter barn hos stressade karriärmänniskor och hundar som räddar livet på oss – bokstavligt talat.

Men vad är tacken? Inte nog med att många hundar far illa, blir slagna eller plågas genom att få sitta ensamma hela dagarna när matte och husse är på jobbet, genom att förmänskligas istället för att behandlas som de flockdjur de faktiskt är.

De drabbas också genom den i vissa fall helt urspårade aveln. Hundraser vars exteriör blir allt mer extrem genom ett mycket medvetet avelsarbete. Det hade väl inte varit något problem, om det inte vore för att de exteriöra överdrifterna kan medföra svåra lidanden för djuren.

När hundar är så plattnosade att de knappt kan andas, när deras magar släpar i marken, när de är så glosögda att de riskerar svåra ögonskador, när de har så mycket överflödshud att ögonlocken viks inåt, när deras skallform medför att hjärnan inte får plats, när de knappt kan springa, ja då om inte förr borde väl någon reagera. Inte minst eftersom det faktiskt strider mot svensk djurskyddslag, vilket man kan läsa om här.

BBC-dokumentären »Ett renrasigt helvete« har dragit igång debatten även i Sverige.

En stor del av problemet (eller pudelns kärna!), är kanske det som Svenska veterinärförbundets Johan Beck-Friis säger i veckans Fokus: att hunden för många människor blivit ett medel att förverkliga sig själva. Att jakten på rosetter och ära i utställningsringen gör att omsorgen om djuret faktiskt får stryka på foten.

Det är väldigt sorgligt.