Poeter, finns dom?

Per Olov Enquist är exceptionellt bra på att dölja sig i ensamheten.

I måndags mottog han Augustpriset för sin självbiografiska berättelse »Ett annat liv«. Den om han, Per-Ola, en snäll, alltför snäll, långstång i västerbottniska Hjoggböle som under uppväxten satt på köksgolvet och ritade om Sverigekartan på smörpapper (jag förlåter honom till och med för att Skåne blev till en liten köttig utväxt, ett apart kojuver, och inte till detta jordklädda kungadöme som det är). Den om Per-Ola som blev Per Olov, en framgångsrik suput och ett litterärt ljus.

Augustnomineringen var hans sjätte, en gång tidigare har han rott hem priset. Till publiken i måndags sa Enquist att han var mer van att sitta där nere och se glad ut.

Tänk då vilken smilartalang man måste jobba upp som poet.
Hela tre nominerade poeter i år – Bruno K Öijer, Katarina Frostenson, Eva-Stina Byggmästar, men nej, inte den här gången heller.
Det är bara att le.
Sedan har vi det här med Nobelpriset också.
Det är bara att le.
Nästa gång blir det Adonis, Inger Christensen, Tranströmer.
Le, le, le.
Nästa gång …