Räntor och räntor

”Spreaden mot den tyska tioåriga statsobligationsräntan har varit oförändrad. På fredagen var skillnaden 4,15 procent. Vid stängning noterades den tioåriga statsobligationen till 11,27 procent.”

Det låter som ett telegram i veckan om Italien eller Spanien. I själva verket är citatet från finansnyhetsbyrån Direkt 16 år gammalt. Den obligation som åsyftas är varken utgiven i Rom eller Madrid, utan i Stockholm, av kungariket Sverige.

Mycket vatten har runnit runt under Riksbron sedan dess. Sveriges tioåriga obligationsränta är i dag 1,60 procent. Två saker förblir dock desamma. Mediernas prat om räntor på statsobligationer och jämförelsen med just Tysklands. Eller som den har kallats i de italienska medierna de senaste veckorna: ”Lo spread”.

När marknadsräntan på en tioårig italiensk statsobligation gick över 7 procent härom veckan, och den tyska föll under 2, nådde ränteskillnaden - spreaden på finanssvengelska - rekordnivån 5 procentenheter.

Betydelsen av ”spreaden” är lätt förklarad. Italien måste betala 5 procentenheter mer än Tyskland när landet ska låna upp nya pengar på marknaden. Detta trots att de lånar upp i samma valuta, och den största risken i praktiken borde vara eliminerad.

Men hur "Lo Spread" rent faktiskt uppstår är, för de flesta, desto mer okänt. Det är ju inte så att Italienska staten varje minut går ut på marknaden, lånar upp pengar och därmed får ett marknadspris på sin skuld. Statsobligationer – det värdepapper som de flesta stater använder för att låna - ges ju ut vid några enstaka tillfällen om året.

Den ränta som medier hänvisar till hämtas i stället från en andrahandsmarknad. Ett slags global second hand-shop där samma värdepapper handlas, i praktiken på samma sätt som aktier (även om obligationer sällan byter ägare på en organiserad börs).

”Ränta” är egentligen en olycklig term för detta andrahandspris. På engelska gör man skillnad på den fasta ränta som en stat betalar på ett obligationslån och som bestäms när den  ges ut – kallad ”interest” – och den ränta som noteras på marknaden – kallad ”yield”.

När en obligation säljs vidare i andra hand, ibland flera år efter utgivningen, kan förutsättningarna för utgivaren (landet, kommunen eller företaget) ha försämrats. De banker eller pensionsfonder som då köper obligationen vill då betala ett mindre belopp än restvärdet av obligationen (de tidigare bestämda fasta räntebetalningarna plus återbetalningen av lånet från italienska staten).

I och med att köparen betalar mindre, blir köparens slutavkastning på affären  – yielden – högre än obligationens fasta ränta. Det är denna siffra som noteras och för Italiens obligationer gick över 7 procent. (För att göra det ytterligare komplicerat är det ibland andra värdepapper än just själva obligationen som handlas och som utgör det pris som noteras på informationsföretag som Bloomberg och Reuters refereras till i medierna, men jag går inte in på det här).

Det problem som oftast lyfts fram med en obligationsränta på dessa nivåer är att den fungerar som riktmärke när Italien måste ge ut nya lån när gamla obligationslånen går ut. Det man glömmer bort är att en ”yield” på 7 procent också innebär en signal om ett prisfall på alla övriga italienska obligationer. Som borde innebära massiva förluster i boksluten för alla som äger dem. Och detta alltså utan någon formell skuldnedskrivning a la Grekland.

Och det är inga små tal det handlar om när obligationspriserna faller. Den globala obligationsmarknaden har de senaste tio åren gått förbi aktiebörserna i totalvärde, enligt en rapport från en intresseorganisation för Londons finanskvarter The City. Vid årsskiftet 2010/2011 var värdet på utestående obligationer 95 000 miljarder US-dollar. År 2000 var den siffran under 50 000 miljarder. Det kan jämföras med aktiemarknadens värde vid årsskiftet på ”bara” 55 000 miljarder dollar.

Under de första åtta åren på 2000-talet var det finansiella institutioner som stod för expansionen i världens obligationer. De tre senaste åren har stater gått in och tvingas ge ut egna obligationer för att täcka upp. I dag står 57 procent av obligationsmarknaden av just staters obligationer. Under den perioden har värdet av de totala utgivna obligationerna satt i relation till världens BNP har sedan år 2000 gått från 80 till 130 procent.

Det är inte konstigt att folk börjar lära sig vad ”lo spread” är.

När detta skrivs på onsdagsförmiddagen är marknadsräntan för en tioårig Italiensk statsobligation 6,85 procent, efter ett fall (en ökning av priset) från öppningsnivån 7,13 procent. Den tyska motsvarigheten låg vid samma tid på 1,82, vilket ger en spread på strax över 5 procentenheter.

Problemen är således, åtminstone enligt långivarna, långtifrån över när det gäller Italien.