»Rasfrågan« fortsätter genomsyra samhället

En pushnotis förra veckan berättade att F W de Klerk har lämnat jordelivet. Jag tänkte inte mer på det förrän jag uppmärksammades på en video som lades upp online strax efter. Där ber en åldrig de Klerk sina icke-vita sydafrikanska landsmän om förlåtelse för de orättvisor och grymheter de utsattes för under apartheid. Av honom själv och av den sydafrikanska stat som han ledde under en period. 

Talet nådde väl inte riktigt Nelson Mandelas retoriska höjder, men som avskedsmeddelande till nationen från landets siste (?) vite president – och mottagare av Nobels fredspris tillsammans med just Mandela – tyckte jag ändå att det fungerade. Då berättade kärestan, som arbetar med en sydafrikansk nyhetstjänst, att både de Klerk själv och talet uppfattades helt annorlunda på plats, i synnerhet bland svarta. Sociala medier kokade över med tillmälen om den hädangångne. »Hycklare« och »oförbätterlig rasist« var bland de mildare.

Det har gått nästan 30 år sedan apartheid avskaffades men frågor om »ras«, som det alltjämt kallas där, fortsätter att genomsyra det sydafrikanska samhället. Här berättar Anna Charlotta Johansson uppriktigt, intressant och med självironi om sina trevande försök att närma sig det glödheta ämnet som vit nyanländ i Regnbågsnationen. 

Om det finns någon fråga i Sverige med tillnärmelsevis samma laddning så är det väl asyl- och migrationspolitiken. Länge var den så infekterad att i princip endast personer med invandrarbakgrund (och Sverigedemokrater) vågade problematisera den. Intressantast var – och är – nästan alltid Mauricio Rojas. Redan för femton år sedan ritade han regelbundet »utanförskapets karta« baserad på socioekonomiska faktorer och kopplad till etnisk bakgrund. Till sist blev han så kontroversiell inom dåvarande Folkpartiet att han jagades iväg. Fast nu har han tagits till nåder av Nyamko Sabuni som hoppas att han ska hjälpa till att lyfta Liberalerna över spärren nästa val. Läs Lasse Granestrands intervju. Den säger mycket om Rojas, ännu mer om Liberalerna men kanske mest om Sverige som land under de senaste två decennierna.

F W de Klerk och Mauricio Rojas har knappast något gemensamt. Utom möjligen att båda har fått lära sig hur det känns att vara impopulär. På riktigt.