Rävspel om rankning och farliga kantspelare
Av 6700 sökande till Harvard 1964, välkomnades 20 procent till universitetet. Av de 37305 som sökte till Harvard förra året släpptes bara 5,3 procent in. Trenden är densamma på alla universitet i toppen på de internationella universitetsrakningarna.
Det är goda nyheter. Den tuffa konkurrensen beror på att fler och fler har utbildningen, möjligheterna och resurserna att söka sig till världens mest ansedda universitet. Men försök att trösta den som inte kommit in med sådan statistik.
Elituniversitet, i USA eller på annan plats, ger inte bara studenterna en utbildning. De förser dem också med en identitet. För strävsam medelklass finns inget lika viktigt för självbilden som en prestigeexamen. Det är därför tidningar och blanka magasin världen runt fylls av listor, utvärderingar och rankningar, när det är dags att söka till högre utbildning.
Sporrar rankningarna universiteten att nå nya höjder? Eller befäster rankningarna bara den prestigehierarki de ska mäta? I veckans Fokus granskar Ida Ölmedal saken.
I november 2008 var intet öga torrt. Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet skapade ett lyriskt andrum i politiken. Det varade fram till att den norska Nobelkommittén gjorde parodi av det hela, genom att tilldela Obama fredspriset, bara för att han var Obama.
En av de vanligaste berättelserna under det lyriska mellanspelet var den om Obamas förmåga att mobilisera väljare som känt sig maktlösa. Det var en hoppfull berättelse.
Åtta år senare är mobiliseringen av väljare som känt sig maktlösa politikens starkaste trend. De som lyckas med mobiliseringen heter sådant som Donald Trump, Jeremy Corbyn, Jimmie Åkesson, Marine Le Pen och Bernie Sanders. Sinsemellan olika, men med det gemensamt att de mobiliserar från ytterkanterna.
Barack Obama var ett balsam för politiska själar. Nu fyller väljarmobiliseringen de etablerade politiska klasserna med skräck och vämjelse. Ur entusiasmen för Obama kom ingenting, vid sidan av en varm känsla. Ur dagens väljarmobilisering kan alla möjliga sorters monster växa fram. Men borde vi inte åtminstone pröva tanken att det ur allt gapande, alla förolämpningar och all oförsonlighet kan växa fram en ny demokratisk vitalitet?
Framsteg sker sällan utan konflikt.
