Så vann Ohly på vänsterprasslet
Bild: Scanpix
Visby fredagen den 13 juli 2007: vänsterpartiets [[Lars Ohly]] slår kategoriskt igen dörren för ett gemensamt program för oppositionen inför nästa val.
Ett löfte om att bilda en trepartiregering räcker. Väljarna ska avgöra vilken tyngd respektive parti ska ha i regeringen. Därför ska det inte finnas något gemensamt program. Lars Ohly är mycket tydlig.
Stockholm söndagen den 7 december 2008: Lars Ohly är så angelägen om att få ingå i regeringsalternativet att han gått med på att acceptera förhatliga budgetregler och en gemensam regeringsplattform.
Total scenförändring, men alldeles logiskt för den som följt Lars Ohlys och vänsterpartiets utveckling.
Lars Ohly är den som dundrat på partikongresserna med radikala tal som partivänstern gillat. Bara för att sedan, efter muller och hot om att gränsen passerats, till slut övertygat partistyrelsen om att stödja tidigare s-regeringar.
Plakatkommunisterna har fått sitt i retoriken, praktiken har varit en annan.
– Det är nog en riktig beskrivning ända sedan min tid som partisekreterare. För mig är det viktiga att vi går och tar ett ansvar. Det är den stora förändringen av vänsterpartiet, säger Lars Ohly.
Och den här gången lyckades partiet till och med hålla tätt. Uppgörelsen med s och mp antogs av vänsterpartiets verkställande utskott redan fredagen den 28 november. Inför behandlingen i den 33 personer stora partistyrelsen vågade partiledningen inte skicka ut texten, utan ringde i stället runt och läste upp den.
Men det historiska beskedet är egentligen bara startpunkten på en lång mycket oviss förhandling.
Uppfattningen i vänsterpartiets partistyrelse och riksdagsgrupp är klar. Den gemensamma valplattformen får inte bli för omfattande. Det viktiga är fortfarande att varje parti går fram med sina egna program i valrörelsen.
Någon kopia av det borgerliga alliansarbetet är det inte tal om och Lars Ohly vet inte riktigt vad det är s, v och mp enats om:
– Vi får se vad en gemensam regeringsplattform innebär. Vi är inte helt överens om tolkningen av det. Det återstår att diskutera hur mycket vi ska ladda in i plattformen och hur mycket partierna ska gå till val på själva.
Risken är enligt Lars Ohly att det blir en dragkamp där socialdemokraterna kan bestämma utgången genom att spela ut v och mp mot varandra.
Det viktiga är enligt Ohly att väljarna får veta inriktningen. Konkretionen kan anstå till några få frågor som ett löfte om att återställa a-kassa och sjukförsäkring till den 1 januari 2011.
– Ju mer oense vi är, desto mindre anledning att vara konkreta. Där ska väljarna kunna påverka inriktningen på regeringspolitiken genom att rösta på de olika partierna.
Alltså precis det som de borgerliga partierna sa i val efter val innan de slutligen bildade sin allians och kunde slå socialdemokraterna ur sadeln mitt i brinnande högkonjunktur 2006. Det är lätt att föreställa sig hur de borgerliga ser fram mot att använda det gamla s-argumentet om en splittrad opposition.
Vänsterledaren tänker exempelvis fortsätta att agitera mot de budgetregler han accepterat ska ligga till grund för den regering han vill ingå i.
Men om nu det egna programmet fortfarande är det som står främst för vänsterpartiet, varför var det då så viktigt att vara med?
Förklaringen är att det blev viktigare när [[Mona Sahlin]] stängde vänstern ute och eklaterade ett långsiktigt regeringssamarbete med enbart mp. Utan Sahlins presskonferens med de gröna språkrören är det inte säkert att det hade blivit något.
I proteststormen som följde upptäckte vänsterledningen att de möjligen hade ett starkare förhandlingsmandat än vad de hade trott. Fackföreningsfolk och vänstersossar hörde av sig och sa att de måste vara med.
Stärkta av stödet försökte vänsterpartiet få in ett löfte om att en ny regering ska införa mätbara mål för hur välfärden ska öka. Ohly ville slå fast att den offentliga andelen av den samlade ekonomin ska öka. Andra krav är att statsbidragen till kommuner och landsting ska värdesäkras. Och att LO:s gamla krav från EMU-omröstningen om en sysselsättningsmarginal i budgeten ska förverkligas.
En tydlig vänsterprofil alltså, som dock hänsköts till de fem arbetsgrupper som ska arbeta fram den gemensamma regeringsplattformen och den ekonomiska motion som de tre partierna ska lägga fram våren 2010.
Och det är ju mycket möjligt att pragmatikern Lars Ohly får ge sig igen. Oppositionen har bundit sig vid masten och måste bli överens. Allt annat är ett totalt fiasko.
– Ja, i och med att vi deklarerat detta som ett regeringsalternativ så ska vi lyckas.
Rödgröna alliansen på makthavare.se
Lars Ohly |
Mona Sahlin |
Maria Wetterstrand |
Peter Eriksson |