Saurons röst fick mig att rysa av obehag
Brottslingen som intervjuades i Kaliber visade ingen ånger. Det var värre att höra än brottsoffrets berättelse.
Toppbild: TT
Ungdomsrån var i måndags temat för radioprogrammet Kaliber. Jag vet inte vad som berörde mest: När gymnasisten Filip berättade hur han misshandlades, förnedrades och rånades av jämnåriga – inte en utan två gånger inom loppet av ett halvår. Eller när en hjärtlös tonårsligist berättade om sitt modus operandi när han slog andra barn och tvingade av dem deras värdesaker?
Reportern undrade vad rånaren kände efteråt. »Ingenting. Jag bryr mig inte.« På följdfrågan om han inte fick dåligt samvete levererades svaret med ett rått skratt: »Jag skiter fullständigt i den personen.« Det var som att lyssna på Sauron i målbrottet. Man ryste av obehag.
Förra året rånades sex ungdomar varje dag i Sverige, en fördubbling på fem år. I Filips hemstad Linköping är ökningen epidemisk. En av Filips rånare greps men var inte straffmyndig. Flera andra gick fria och ibland ser han dem i centrum.
Inslaget fick mig att fundera över hur Filip och hans generationskamrater ser på rättsskipningen här i landet. Känner de förtroende för att samhället i första hand skyddar dem från brott? Och i andra hand straffar den som bryter friden? Om inte så har vi här början på ett problem som kan bli oändligt mycket större än att antalet ungdomsrån ökar lavinartat.
För som filosofiprofessorn Per Bauhn påpekar i sin ytterst läsvärda essä så ska rättssystemet inte bara verka allmänt avskräckande och hålla brottslingar borta från gatorna. En annan aspekt av straffet, som ofta har glömts bort i Sverige under det senaste halvseklet, är att det också ska skänka brottsoffret en känsla av upprättelse. För, som Bauhn skriver: »Varje gång en mördare eller våldsverkare tillåts gå ostraffad så tillfogas hans offer ännu en kränkning utöver det ursprungliga brottet. Det är som om staten säger: Det här får ni finna er i!«
Fast kanske syns nu en förändring i samhällsdebatten i synen på offret. Liksom på brottslingen. Visserligen säger den kallhamrade gärningsmannen i Kalibers inslag att han rånar därför att han är fattig. Men min tro är att han inte får någon sympati från lyssnarna för den hållningen.
Bauhn igen: »Det är ett felslut att framställa tonårsgangstern som tilltvingar sig en småpojkes mobiltelefon eller jacka som jämförbar med en svältande människa som stjäl en limpa bröd.«
