Skattesänkarna

I dagarna dimper 2009 års allra första lönebesked ner i brevlådan och ännu en gång kan alla löntagare konstatera att det blir mer pengar kvar när skatten är dragen. Som mest handlar det om en knapp tusenlapp extra.

Årets sänkning är den senaste i en lång rad som inleddes långt innan [[Fredrik Reinfeldt]] och [[Anders Borg]] fick makten. De senaste tio åren har inkomstskatterna minskat i en sådan omfattning att det finns själ att tala om en skatterevolution. I dag betalar en normalinkomsttagare med 20 000 i månadslön nästan en tredjedel mindre i skatt än 1999. Det visar de beräkningar som Institutet för privatekonomi hos Swedbank gjort på Fokus uppdrag.

Och det spelar ingen roll vilken regering som styrt landet. Utvecklingen var densamma under den socialdemokratiska regeringsperioden fram till 2006 som under den nuvarande borgerliga. Efter ständigt ökande inkomstskatter har 2000-talet i alla fall hittills vänt trenden och inletts som de sänkta inkomstskatternas århundrade.

Först sänkte socialdemokraterna skatten under sex år och sedan har de borgerliga fortsatt med lika stora skattesänkningar på tre år. Det gäller i alla fall för låg- och medelinkomsttagare.

Den borgerliga alliansens tempo har alltså varit högre och de som tjänar mycket har fått större skattesänkningar än tidigare. Men inriktningen mot att låg- och medelinkomsttagare ska få de största sänkningarna som andel av inkomsten är densamma som under det socialdemokratiska styret.

Skillnaden är inte alls så stor som regering och opposition gör gällande i den politiska debatten. Verklighet och retorik stämmer inte överens.

För en månadsinkomst på 20 000 kronor är sänkningen i kronor räknat på öret lika stor. Socialdemokraterna hade 2006 sänkt med 1 070 kronor i månaden, exakt lika mycket till har de borgerliga klarat av till och med 2009.

För månadslöner på 26 000 kronor har de borgerliga sänkt marginellt mer och totalt har skatten minskat med en dryg fjärdedel sedan 1999. Däremot har de borgerliga, som framgår av tabellerna, varit betydligt mer generösa vid månadsinkomster på 45 000. Det beror på att alliansregeringen höjt brytpunkterna för statlig inkomstskatt mycket mer än vad socialdemokraterna gjorde.

I kronor räknat betyder det att den som tjänar mycket har fått en dryg tusenlapp mer i skattesänkning än den som har lägre inkomster.

Att skillnaderna inte är större för låg- och medelinkomsttagare beror på att de olika regeringarna valt snarlika metoder för att sänka inkomstskatten.

Faktum är att det var socialdemokraternas finansministerkandidat [[Thomas Östros]] som beredde vägen. Han som numera ivrigast kritiserar regeringens skattesänkningar.

På socialdemokraternas partikongress i Sundsvall 1997 fick Östros arbetsgrupp klartecken för att socialdemokraterna skulle börja sänka inkomstskatterna.

– Det var nödvändigt att kompensera för budgetsaneringen. Det vi gjorde var klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik. Att det ska löna sig att arbeta, säger Thomas Östros.

Då, i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, var det socialdemokraterna som riktade in sig på att sänka marginaleffekterna för låg- och medelinkomsttagare genom kompensationen för egenavgifterna som sänkte inkomstskatten och genom skatteväxlingen som sänkte skatten på arbete och höjde den på miljöfarliga utsläpp. Maxtaxan på dagis var ett led i samma strategi. Det skulle löna sig bättre för lågavlönade kvinnor att arbeta än att vara hemma med barnen.

Thomas Östros låter snarlik de nya moderaterna och inför vårbudgeten 2003 lyckades Anders Borg, då chefekonom, få moderaterna att göra en 180 graders sväng och acceptera socialdemokraternas kompensation för egenavgifterna.

– Den metoden är ju väldigt lik vårt jobbskatteavdrag. Det går bland annat inte till pensionärer. Jag har aldrig förstått socialdemokraternas protester mot jobbskatteavdraget. De är bättre i praktiken än i teorin, säger Anders Borg, numera finansminister.

Snarlika metoder oavsett regering alltså. Men Thomas Östros skulle inte sköta sitt jobb som finansminister i opposition om han inte kritiserade regeringen hårt.

Östros säger att det var en sak att kompensera för budgetsaneringen och ge hushållen tillbaka det de fått offra för att få landets ekonomi på fötter igen efter krisen i början av 1990-talet. En helt annan att fortsätta med skattesänkningar under brinnande högkonjunktur.

– Pengarna borde i stället ha gått till satsningar på infrastruktur, forskning och starka socialförsäkringar som regeringen istället slagit sönder. Socialdemokraternas ekonomiske talesperson menar, trots likheterna i skattepolitiken, att alliansregeringen är »historisk i sin orättvisa fördelningspolitik«.

Då tänker han dock inte i första hand på inkomstskatterna utan på slopad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt.

Anders Borg säger att Thomas Östros har fel och hänvisar till det finanspolitiska rådet som i en rapport talat om en extrem utjämning för att vara en skattereform när experterna studerat regeringens jobbskatteavdrag.

Och Borg vill fortsätta sänka inkomstskatterna. Visionen är att låginkomsttagare inte ska betala mer än 10–15 procent i skatt, normallöntagaren runt 30 procent och den som tjänar mer lite högre andel i inkomstskatt.

– Vår ambition från moderaterna är att gå vidare. Men jag är inte beredd att formulera vårt ingångsvärde inför nästa budgetförhandling. Skattesänkningar måste vägas mot alla andra krav och vi har en del löften på utgiftssidan kvar att uppfylla, säger Anders Borg.

Lite osäkert alltså om ens moderaterna har pengar för att fortsätta sänka skatterna. Thomas Östros och socialdemokraterna har det definitivt inte.

– Det finns inga skäl att ytterligare sänka skatteuttaget. Möjligheterna att höja är begränsade i en lågkonjunktur, men ska saneringen av de underskott som kommer att uppstå framöver få folklig acceptans måste förmögenhetsskatt och fastighetsskatt bli viktiga inslag framöver.

Vi kan alltså se fram mot en traditionell skattedebatt där det låter som om skillnaderna är stora mellan de borgerliga och oppositionen.

Samtidigt som facit alltså visar att borgerliga och socialdemokrater gjort ungefär likadant de senaste tio åren. I alla fall när det gäller att sänka inkomstskatterna.