Språkets kraft

Det är svårt att dra spikraka linjer.

Som en linje från nittiotalspartiet Ny demokrati till lasermannens jakt på sina offer, valda utifrån att de hade en utländsk bakgrund. En av dem dog, andra skadades för livet.

Eller som en linje från att sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth höll ett främlingsfientligt tal om att »… nu är det dags, nu smäller det«, vidare över till sd:s Lundsektion som la ut adresserna till planerade flyktinganläggningar –  till nedbrunna asylboenden.

Förra torsdagen mördades två personer och flera skadades, valda utifrån att de hade en utländsk bakgrund, i Trollhättan. Asylboenden och mottagningar för flyktingar har brunnit i Eskilstuna, Munkedal och Lund, för att nämna några av den senaste månadens alla attentat.

Ingen av dessa gärningsmän agerar i ett slutet universum. De hämtar syre från en omgivning där tonen i debatten skruvats upp, där retoriken är aggressiv, där uppdelningen mellan ett vi och ett dom slås fast allt hårdare.

Jo, det är knepigt att dra dessa linjer, att slå fast orsakssamband. Det vore att förenkla för mycket och ytterst är det alltid den som utför ett brott som är ansvarig.

Men vid sidan av juridiken borde det också vara möjligt, för att inte säga nödvändigt, att föra en diskussion om det moraliska ansvaret och vilken roll det spelar för det som nu sker.

Fokus Johan Anderberg har tittat närmare på Trollhättemorden och bränderna på flyktingboendena. Ska de klassas som terrordåd? Och i så fall: Spelar det någon roll?

Elsa Westerstad, kulturredaktör på Fokus, skriver i sin krönika om hur just språkbruket i den offentliga debatten aldrig känts så misshandlat som nu: »Hur gärna vi än vill att inkludering ska vara ledordet för samhällsutvecklingen, och inte dess fula motsats, hjälper det föga om den inte praktiseras.«

Trevlig läsning!