Sveriges svåraste jobb

En morgon fanns de där, i buskaget som löper längs med kyrkoparkens ornamenterade svarta järnstaket. Två hemsnickrade men ordentligt gjorda skyltar. I A4-storlek, omsorgsfullt laminerade och fastsatta på rejäla, meterhöga pinnar. »NO TOILET« var det skrivet på dem, och för säkerhets skull en bild på en överkryssad toalettstol.

I åratal har det femtio meter långa buskaget använts för snabbrastande av kvarterets alla hundar, liksom för helgernas förbipasserande festprissar som vill lätta på trycket. För några månader sedan tog ett par EU-migranter skydd från vinterkalla vindar längs med staketet och rullade ut sina sovsäckar. Då sattes skyltarna i jorden.

En EU-medborgare har rätt att vistas i ett annat EU-land i tre månader för att hitta försörjning. Hur många EU-migranter som sittande på gatan ber om pengar i Sverige vet ingen riktigt. 1 000 är en siffra som nämns, 2 000 en annan.

Oavsett hur många de är identifierar politiker av alla färger dem som ett problem. Antingen som uttryck för djup fattigdom eller som ett störande inslag i gatubilden, förenklat uttryckt.

Den 29 januari i år utsågs Martin Valfridsson av regeringen till nationell samordnare för arbetet med utsatta EU-medborgare. Han har ett år på sig att redovisa ett resultat. Fokus Nina Brevinge har tittat närmare på en stundtals både tilltrasslad och inflammerad debatt där få lösningar verkar finnas i sikte.

Senhösten 1881 formulerade August Palm frågan »Vad vilja socialdemokraterna?« i sitt första offentliga tal. I slutet av samma decennium var partiet grundat. I dag, snart 135 år senare och i samband med regeringens första vårbudget, ställer Fokus politiske redaktör Torbjörn Nilsson samma fråga.

Trevlig läsning!