SVT vill inte ha öppenhet

Om Christina Jutterström och hennes medförfattare till artikeln på DN Debatt i dag får som de vill, tvingas alla vuxna svenskar vara med och betala för utbudet i Sveriges Radio och Sveriges Television. Självklart väcker ett sådant förslag ingen entusiasm hos dem som aldrig tittar eller lyssnar på public service-radio eller -tv.

Allra minst entusiastiska torde ledningarna för de båda företagen vara. De brottas ständigt med delar av omvärldens, inte minst de unga potentiella tittarnas och lyssnarnas, föreställning om att de producerar fotriktig statsradio och statstelevision med syfte att indoktrinera befolkningen till det Rätta Tänkandet.

En politiskt beslutad betalningsplikt skulle stärka den bilden.

Det finns dock en poäng med skattefinansiering. Pliktbetalning för folket, skulle innebära pliktredovisning för SVT och SR. De skulle inte längre vara möjligt för SVT att ingå dubiösa sponsringsavtal och köpa dyra sändningsrätter med vidhängande extratjänster, utan att öppet berätta om det. (Jag nämner inte SR, så vitt jag vet ägnar de sig inte åt sådant, men jag lovar att berätta om jag får reda på det.)

I veckans nummer berättar Fokus om SVT:s avtal om attraktiva sporträttigheter och de långtgående krav som rättighetsägarna ställer – och ofta får igenom. Den okritiska dokumentär om Kinas OS-förberedelser, var till exempel ett sådant pliktprogram; för att få sända OS-tävlingarna, var SVT skyldigt att också sända lite propaganda. Det här är inget ovanligt, liknande avtal har följt med alla OS som SVT sänt. Fenomenet blir allt vanligare, men ber man SVT om närmare detaljer – hur avtalen ser ut – så läggs locket på.

Ett skattefinansierat SVT skulle vara tvunget att berätta.

Jag tror inte heller att den utsikten väcker entusiasm i betongborgen vid Gärdet.