Ta seden där du är

Uttrycket »ta seden dit du kommer« har alltid förbryllat mig. Satsen tycks påbjuda att besökaren ska ta med sina egna skick och bruk till den som gästas. Fast andemeningen är ju den motsatta; att gästen ska anpassa sig efter hur värden eller lokalbefolkningen lever. Sedan barndomen har jag därför tyckt att det i stället borde heta »ta seden där du är«.

Men de som omfamnar ett mångkulturellt Sverige – och dit räknar jag stora delar av den svenska offentligheten – verkar läsa talesättet »ta seden dit du kommer« bokstavligt. De föreställer sig alltså ett land där nyanlända inte assimileras in i majoritetskulturen utan lever parallellt med den och tillsammans med andra från samma etniska och/eller kulturella bakgrund med bibehållna språk, traditioner och sedvänjor. 

Författaren och föreläsaren Mustafa Panshiri brukade länge be sin ofta kärnsvenska publik ge exempel på vad som är bra med mångkultur. Men han tillfogade ett villkor: ingen fick svara mat, dans eller musik. För det mesta blev det då rätt tyst. Det vill säga: längtan efter det »härligt osvenska« sitter hos många inte mycket djupare än en önskan att emellanåt ta hem en Chicken Tandoori från den lokala indiern.

Nu har Panshiri skrivit boken Sju råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land. Där delar han med sig av till synes enkla råd till nyanlända som att lära sig svenska, klä sig propert och att göra lumpen. Och kanske, kanske kan det vara en väg mot den integration i samhället som så många pratar om, men som så få verkar veta hur den ska åstadkommas. Men det fodrar förstås att de som ska integreras är beredda att »ta seden där de är« med målbilden att bli en del av »den städade medelklassen«, läs mer här.

I denna artikel speglas en helt annan del av migrationspolitiken. Nämligen vad som händer de i snitt 15 000 nyanlända per år som inte ska integreras, utan som får avslag på sin asylansökan och därmed ska återvända. Det visar sig att den processen inte fungerar utan »behandlas som en lågstatussyssla hos de myndigheter som ansvarar för frågorna«, enligt en färsk rapport. Men om varken integration, segregation eller återvändande fungerar: vad återstår då för ett invandrarland?