Ett gott parti

Nils Lundgren har storlek fyrtiotvå i skor. Han är en rätt vanlig kille. Som på ett halvår lyckades bilda ett parti som blev Sveriges tredje största i Europaparlamentet.

Det märkliga är att hans lilla klick av elitister kunde kanalisera glesbygdsfolkets skepsis till unionen i EU-valet 2004.
Så kan man inte göra i Sverige. Här, tänker sig de flesta, går det inte att dra i gång en kampanj och vinna. Det krävs medlemmar.

Därför gråter politikerna så högljutt nu. För deras medlemstal bara sjunker och sjunker.

Junilistan började utan medlemmar. På grund av några få människors vrede. »Känslornas mobiliserande betydelse«, som statsvetaren Gissur Ó Erlingsson har formulerat orsaken till att nya partier bildas.

Frågan sedan blev: Vems känslor? Eller vilkas?

2006 höll junilistan för första gången kongress och erkände sina registrerade sympatisörer som medlemmar.

Ombud 82 från Simrishamn ville ha inkomstbeskattning av sommargäster.

Ombud 76 från Stockholm ville avskaffa fastighetsskatten.

Ombud 42 från Göteborg var helt enkelt emot det mesta.

Många gånger antydde Nils Lundgren att han släpades av medlemmarna, ja nästan tvingades ställa upp i riksdagsvalet 2006.

Efter fiaskot gnydde han:

– Nu står vi häpna, nakna på stranden.

Så kan det gå när man har gjort sig med medlemmar. Man får ta sina storlek fyrtiotvå och gå.