Kaos och kosmos

I Kisa fanns en religionslärare. Jag kommer därifrån, så jag vet.

Han höll en lektion som var legendarisk. Den gick ut på att förklara livets uppkomst. Alla upplevde den.
Lektionen började inte med att religionsläraren sa hej. Det första han gjorde var att rensa katedern. Med en svepande armrörelse vräkte han ner allt på golvet. Han fortsatte med bokhyllorna. Han tömde dem. Hivade böckerna på golvet. Slutligen gick han loss på bänkar och stolar. Kastade dem upp och ner.
Eleverna stirrade försträckt.

När klassrummet såg ut som Dantes Inferno höjde han ansiktet, blickade ut över ungdomen och sa lugnt:

- Det här är kaos.

Sedan fortsatte han berätta. Om att det var så här alla religioner tänker sig tillvaron före livets uppkomst, om de olika teorierna kring oordningen, om den mänskliga önskan att förstå och kontrollera omvärlden.

Det var en långsam historia. Han talade gående. En bit in i storyn började han plocka upp efter sig. Bok för bok, stol för stol. Sakta städades rummet medan han orerade.

När minsta penna låg prydligt på sin plats stannade han plötsligt upp i sin vandring och sa med samma lugna stämma.

- Det här är kosmos. Detta är vad vi människor strävar efter.

Det var en vacker föreställning.
Vart jag vill komma?
Jo, den där religionsläraren var kul på flera sätt. På middagar var han ofta, och de slutade alltid med att damerna babblade om vad de skulle köpa nästa gång de for till Ullared. Man gör det om man bor i Kisa. Man åker till outleten där och handlar upp lönen.

I alla fall, detta tilltalade inte religionsläraren. Varför han en gång reste sig från bordet, torkade sig avmätt på servetten och deklarerade:

- Vänner, minns detta. När jag dör vill jag att ni skriver följande på min gravsten: ”Här vilar en man som aldrig varit i Ullared”.

Jag har haft en idé om att travestera honom.

”Här vilar en man som aldrig har bloggat”, tänkte jag att det skulle stå på min sten.
Nu tycks det gå åt helvete med det. Kaos vinner, inte kosmos.