Vänsterprassel
Bild: Scanpix
Om [[Fredrik Reinfeldt]] hade fått som han ville när han utsåg sin regering i oktober 2006 så hade den innehållit en före detta socialdemokratisk statssekreterare: nuvarande ordföranden i Saco, [[Anna Ekström]].
Moderaten [[Sven Otto Littorin]] var inte förstahandsvalet till posten som arbetsmarknadsminister.
Det avslöjar Anita Kratz i sin nya bok »Reinfeldt – Ensamvargen«. Den utpekade själv, Anna Ekström, vill inte kommentera uppgiften att hon skulle ha fått en sådan förfrågan från Fredrik Reinfeldt, men tackat nej.
– Av principskäl så avböjer jag att svara på den typen av frågor, säger Anna Ekström till Fokus.
Även Fredrik Reinfeldt avböjer att kommentera värvningsförsöket.
– Jag tänker inte föra någon som helst diskussion om hur många jag frågat eller hur de svarat, säger han irriterat till journalisten Anita Kratz i hennes nyutkomna intervjubok »Reinfeldt. Ensamvargen«.
Att en regeringschef plockar in en person från motståndarlägret till en nyckelposition i regeringen har aldrig förekommit i Sverige. Men det finns inget konstitutionellt hinder för att så skulle ske.
– Enligt den svenska konstitutionen så skulle det inte vara något problem. Det är statsministern själv som väljer sina ministrar, säger Elin Naurin, statsvetare och forskare vid Göteborgs universitet.
USA, däremot, har en lång och diger tradition av just detta. Redan under 1800-talet var sedvänjan utbredd inom amerikansk politik. Republikanen Abraham Lincoln och demokraten Franklin D Roosevelt är två kända exempel på tidiga presidenter som placerat en partimotståndare på en ministerpost.
Bill Clinton hade under sina presidentperioder tre republikaner i sitt team. Mest uppmärksamhet fick utnämningen av William Cohen till försvarsminister, 1997.
I den avgående George W Bushs regering har det funnits en demokratisk minister, Norman Mineta, som avgick 2006.
Exempel går också att hitta i Europa. Frankrikes president Nicolas Sarkozy skapade stora rubriker genom att utnämna Bernard Kouchner till utrikesminister efter valsegern i maj 2007. Socialisten Bernard Kouchner, som förutom att ha grundat Läkare utan gränser även suttit som hälsominister i tre socialistiska regeringar, accepterade erbjudandet och uteslöts med omedelbar verkan ur det franska socialistpartiet.
Han är inte den ende ministern i Sarkozys regering som har plockats från vänster. Ytterligare två är tidigare medlemmar i franska socialistpartiet.
Statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors i Göteborg anser att det vore mycket förvånande om en svensk statsminister skulle utse en person från andra blocket till minister. I ett land som Sverige, med ett parlamentariskt partisystem, finns en stark tradition av att hålla samman både inom partiet och i blocket.
– I USA är det ideologi, inte parti, som är den viktigaste faktorn när en president handplockar sin regering, säger Jonas Hinnfors.
Kvinnan i mitten
Anna Ekström är en stark fackordförande med ett nätverk som sträcker sig över den politiska blockgränsen. Hennes partitillhörighet är tydlig: hon är socialdemokrat. Mellan 1997 och 2001 gjorde hon karriär som politisk tjänsteman i de socialdemokratiska regeringarna. Hon har nära band till Mona Sahlin och den del av socialdemokratin som vill styra partiet mot mitten.
Men samtidigt har hon starka band till borgerligheten. Hon står på god sms-fot med finansminister Anders Borg, och hennes lillebror är statssekreterare åt EU-minister Cecilia Malmström.
Redan under studenttiden blev hon fackligt aktiv, och i dag personifierar hon Saco. Hon är akademikern som inte fastnar i vänsterblockets fålla utan vill ha en modern fackrörelse utifrån medlemmarnas intressen. Bland annat är hon positiv till sänkt skatt på arbete och motsätter sig särskilda kvinnopotter.
