Vem äger rätten till mitt hjärtljud?

Apropå upphovsrätten och artikeln i senaste numret av Fokus om kollektivt skapande.

Var på konsthallen Magasin 3 i lördags och såg utställningen av den franske konstnären Christian Boltanski. Stod där som paralyserad, i ett mörklagt rum, och stirrade in i en ensam glödlampa som blinkade i takt med konstnärens hjärtljud. Fantastiskt, tänkte jag, och rusade ut och ställde mig i kön till att donera mitt hjärtljud. Till det arkiv över hjärtljud som Boltanski håller på att upprätta på en liten ö i Japan. Les archives du coeur.

Stod där i kön med min nummerlapp, nr 37. Snart skulle också jag bli förevigad. När det var min tur, stängde museet. »Tyvärr, kom tillbaka imorgon, sista dagen.«

Surade på bussen hem. Tänk så nära jag var till evigt liv. Men så började jag fundera på det hela, läste texten igen: »Avslutningsvis hoppas Christian Boltanski att du vill donera dina hjärtslag till hans arkiv över hjärtljud.« Donera. Vad innebär det, att mitt hjärtljud för evigt tillhör någon annan (Boltanski), eller tillfaller kollektivet – eller havet?