Veronica Wägner

Veronica Wägner fick sin första skrivmaskin som mycket ung, men författare hade hon inte tänkt bli. Hennes pappa var Gustav Sandgren, som slog igenom i antologin »Fem unga« tillsammans med Harry Martinson och Artur Lundkvist. Och hennes mamma var Ria Wägner, också hon författare, när hon inte ledde tv-programmet »Hemma«, som började sändas 1956. Även hennes mormor var författare, och hennes morfar, och morfars far. Hennes morfar var dessutom bror till Elin Wägner, berömd författare.

Mamma Rias signum i rutan var hennes lilla vink till tittarna, som liksom gick baklänges, mer som ett kom hit än ett hej då. Det hade hon lärt sig på sina resor i Italien. Hennes föräldrar reste ofta omkring i Europa. Ibland var Veronica med, men ibland fick hon stanna i Sverige också, utackorderad hos andra. På somrarna var hon i Gislaved. Hon hade alltid varit tokig i djur, och här träffade hon en hästkarl, som lärde henne allt han kunde om hästar.

Vad gör man om man inte riktigt vet vad man vill bli, bara att man vet att man inte vill bli författare? Veronica Wägner provade femton olika jobb. Ett tag var hon reseledare på Rhodos, sedan gick hon en producentutbildning på SVT, som ledde henne till en producentutbildning på BBC, men när hon kom hem tog hon busskörkort och började köra bussar, som hon älskat alltsedan hon började åka med dem hemma i Lidingö på 50-talet. Hon var också journalist på Örnsköldsviks Allehanda och Svensk Damtidning innan hon och hennes man blev grönavågare och flyttade till en gammal avstyckad bondgård i Finsta i Roslagen, med ambitionen att bruka jorden på gammalt vis med hjälp av hästar. De samsades på gården med tio höns, en tupp och tre mellanpudlar.

I Roslagen körde hon bokbussen, och det var någon av de dagarna som hennes förflutna hann ikapp henne. Några av hennes litterära anfäder tycktes bliga mot henne från hyllorna, men nu kände hon att hon inte behövde tävla mot dem. Hon behövde bara försöka skriva någonting på sitt eget sätt. Hon började skriva om Fabian, ett marsvin som hade rymt. Hon var nu närmare fyrtio år och upptäckte att hon hade en massa berättelser inom sig, liksom uppdämda. Hon skrev två böcker på två veckor, och beskrev senare upplevelsen som närmast chockartad.

Veronica Wägner förknippas mest av allt med sina barn- och ungdomsböcker för läsare i låg- och mellanstadiet. 1993 fick hon Rabén & Sjögrens pris för bästa ungdomsdeckare. Året efter fick hon Vita Rosen-priset. Hennes vän och kollega Johan Althoff skrev nyligen i Norrtelje Tidning att hon hade det som kännetecknar verkligt bra författare: »En författare måste ha respekt för sina gestalter och sina läsare, kunna möta dem som jämlikar. Veronica hade den kvaliteten, konstnärlig moral och ett generöst och öppet tilltal.«

Hon tog strid för barn och ungdomars rätt till böcker när många av de små biblioteksfilialerna började läggas ned runt om i landet och ännu fler hotades. Intill slutet jobbade hon en dag varje vecka på skolbiblioteket i Skederid, där hon varit sedan tre decennier tillbaka. Och hon reste runt och pratade om sitt skrivande med läsarna, 300 skolor hann hon besöka för att prata med mellanstadie- och lågstadieklasser.

På senare år kom hon också alltmer att resa runt och prata om pelargoner. Hela den historien började på samma plats som mammans vinkning, i Italien. Vintern 1975 tillbringade föräldrarna i det lilla samhället Cattolica på Adreatiska kusten, och utanför deras lägenhet växte en enorm pelargonhäck. Pappa Gustav bröt ett skott och stoppade ner i sin portfölj samma dag som de flög hem igen. Veronica Wägner var då tjugoåtta år och måttligt intresserad av krukväxter, men växten blev kvar från år till år, och långt senare, när barnen flyttat hemifrån, ville hon skaffa en till pelargon, och sedan bröt pelargonfebern ut. Den sjukdomen tyckte hon inte var särskilt besvärande, även om hon ständigt tänkte att hon borde försöka skära ner på samlingen lite – hon hade 200 olika sorter hemma. Hon skrev kärleksfullt om febern i »Älskade pelargoner« och »Passion för pelargon«.