Vi är alla i välgörenhetsbranschen
Pensionärerna parkerar sin rullator vid en solig vägg. Optimisten går ut i t-shirt. Alkisklungan utanför systemet är igång 24/7. Kanylerna ligger utanför istället för i portuppgången och alla bär solglasögon. Men det tydligaste av urbana vårtecken är välgörenhetsorganisationernas pärmbärande bidragsraggare.
– Shit vad ful du är! Säger en fram tills nyligen ungdomsarbetslös rödakorset-evangelist som stoppar dig på gatan.
– Min organisation hatar dig, och om du inte ger oss pengar tänker jag dissa dig offentligt. Du lämnar ett generöst bidrag och fortsätter din vårpromenad. Röda Korset får finansiering och alla är glada. Inga konstigheter.
Eller också inte. De flesta i välgörenhetsbranschen fattar att hot och förolämpningar är en dålig metod. Går man med hoven bör man vara trevlig, relevant och visa att man gör något bra.
Underhållningsindustrin vill inte leva på donationer. Men i praktiken är det sedan länge så de finansieras. Ingen behöver egentligen betala. Men en av tio är ett fan, och betalar för de andra nio.
Det är en fungerande modell. Kanske inte för den sämsta hollywoodfilmen, den som inte betyder något för någon. Men den finansierar i princip all musik såväl som världens mest högkvalitativa oberoende journalistik.
Wolodarski vill inte leva på donationer. Han placerar sig i det gäng som inte vill ha betalt efter hur mycket folk bryr sig eller engagerar sig i det de gör. Det gäng som vill ha statlig inkomstgaranti och inte räds korporativa lösningar. En aristokrati som hävdar sin födslorätt, utan att skämmas för sina konstiga krav.
I grunden är ju Wolodarskis analys helt korrekt. De stora nyhetssajternas annonsmodell kan inte konkurera med Googles. Så fixa det istället för att börja rassla med juristknippan. Vi har ju gått den vägen med film- och skivbolagen, vi är på den fortfarande. Och hur bra har det löst sig för alla egentligen?
Tanken att lagvägen fördela pengar från framgångsrika företag (operatörer, Google) till mindre flexibla företag med allt knackigare affärsmodeller (hollywood, DN) är naturligtvis bara dålig. Det finns inget smart där. Bara desperation och dåligt självförtroende.
Karins inställning är oändligt mycket bättre.
