Viktigt behöver inte betyda tråkigt

Berättande journalistik kan ge läsaren ren njutning. Skickligt utförd kan den också skapa insikt om samhällsproblem och förståelse för utsatta människors livssituation. Men det absolut svåraste i genren är att få ihop en spännande berättelse om något som är viktigt men som, vid en första anblick, framstår som plågsamt tråkigt. Sätt ihop EU-byråkrati med offentlig upphandling. Krydda sedan med en totalt okänd belgisk politiker så har du en grå massa som de flesta journalister inte skulle ta i med tång. Claes Lönegård är inte som de flesta journalister och har skapat en riktig sidvändare om Marc Tarabella, borgmästaren från en liten bondhåla som blev en av Bryssels allra mäktigaste. Det är sant att Europaparlamentet fått mer makt, men de allra flesta parlamentariker har fått mindre att säga till om. Ett fåtal personer bemästrar det ljusskygga spelet. Ingen av dem syns på de affischer som de svenska partierna tryckt upp inför parlamentsvalet om ett par veckor.

Wallenberg var länge synonymt med svenskt näringsliv. Men två stora företagsaffärer har lett till frågor om hur blågul familjen verkligen är. Anders Billing skriver om en outtalad överenskommelse som inte längre verkar gälla.

Ann Heberlein kommer med en ny bok om etik och moral. För Ida Ölmedal förklarar hon varför hon ångrar sin tidigare bok.

Brita-Lena Ekström äter lunch med nya Teliachefen Johan Dennelind som berättar hur han ska lära sina anställda att säga nej till korruption.

Johannes Forssberg skriver på Signerat om valet mellan ingenting och någonting – oklart vad. Sista ordet går till Malte Persson som läst nationalekonomins nya fixstjärna Thomas Piketty, men med lite andra ögon än vi andra.

Trevlig läsning!