Vilka offer ska prioriteras?

Vanvårdsutredningen har varit en extremt känslig politisk fråga som för länge sedan lyftes från Maria Larsson bord till Statsrådsberedningen. Där har kommunikationscapon Pär Schlingmann varit ansvarig för att hålla ihop den. Men när saken skulle presenteras kastades den tillbaka till Maria Larsson. Moderaterna har hela tiden varit emot ersättningen och fick rationella och rimliga argument från justitiedepartementet under beredningen, så det var bara att tacka och ta emot. Kd har vacklat.

Anledningen till att frågan är så laddad är att det finns en otroligt stark och högljudd grupp som driver på, och gör det på ett sätt som får varje skeptiker att framstå som hjärtlös och alltigenom ond. Det finns en massa argument emot att ge dessa personer en klumpsumma:

- dels alla de juridiska argument som framförts

- dels frågan om varför just den här gruppen ska ersättas, det finns trots allt en rad grupper som kan tänkas förtjäna ersättning för lidande på grund av beslut fattade av stat eller myndigheter

- dels frågan om dagens politiker ska sona forna politiska beslut såsom Malin Siwe idag tar upp i Fokus

- dels om inte pegnarna kan göra större nytta på annat sätt

För borde man inte tänka på dagens utsatta barn. Och här kommer den största kommunikationsmissen av alla: Regeringen kommer med all sannolikhet att presentera en ny barnskyddslag med åtgärder som kommer att kosta stora pengar men förhoppningsvis ha stor betydelse för alla barn som idag lever under svåra omständigheter i sina familjer eller i samhällets vård. Den utredningen hängde länge samman med vanvårdsutredningen men nu verkar den ha fallit i glömska och chansen att presentera de två besluten i ett sammanhang är uppenbarligen borta.

Det hade varit modigt och galant att säga: Vi beklagar djupt vad barn utsattes för av samhället under 1900-talet. Därför väljer vi att satsa stort på dagens barn och unga för att kunna lova att detta aldrig ska hända igen.

Eller vad säger Pär Schlingmann?