Vilken tidningskris?

I kväll är det debatt på Publicistklubben. Temat är ”Press under press”. Det är en fyndig titel men jag anar att det blir ett varv till på den hackiga skivan om papperstidningarnas stundande död och den utsatta kvalitetsjournalistiken.

Jag har länge undrat vilka papperstidningar som avses när det pratas om papperstidningens död. Jag anar att det inte är pappersveckotidningarna The Economist eller The New Yorker som båda ökar sin upplaga år för år och  visar fina vinstsiffror. Det är nog inte heller de många svenska lokala dagstidningar som har fattat sin uppgift och är oumbärliga, och lönsamma, i sitt geografiska område.

De som krisar är framförallt stora dagstidningar i stora städer. De har också det gemensamt att de bär på stora publicistiska hattar. Det har varit en sanning så uppenbar att den inte har behövts nämnas att just de här tidningarna har stått för den riktigt fina journalistiken och varit fanbärare för det fria ordet. För att klara detta måste man ha många reportrar som ägnar mycket tid åt varje artikel. Exakt hur många beror på var man befinner sig. I Usa säger kvalitetsjournalistikens försvarare att 1000 reportrar är den nedre gränsen. Omöjligt att göra en bra tidning med färre journalister än så. Lika bra att lägga ned! I Sverige kan man spåra den kritiska massan till 250-300 reportrar. En kulturredaktion av rang måste ha 40-50.

Det är klart att det är tråkigt att många journalister tvingas lämna sina jobb när Dagens Nyheter och andra nu tvingas spara. Men är journalisternas kris med nödvändighet också journalistikens kris? Skulle kvaliteten skjuta i höjden om alla varsel drogs tillbaka och allmänt dekret gick ut om att journalisterna ska få dubbelt så mycket tid på sig för varje artikel?

Grundproblemet är att ett antal dagstidningar förlorat sin dominerande roll som nyhetsförmedlare och nu vet de inte riktigt vad de ska göra istället. Överraskning är en livsnödvändig ingrediens för en tidning och när det inte längre går att överraska med gårdagens nyheter måste det till något annat. En ny infallsvinkel, ett oväntat val av skribent, en språklig framställning som skiljer sig från den rapporterande texten. Nånting måste överraska! Rubriker av typen; ”Tryckt stämning i Polen” dagen efter kraschen med presidentplanet är inte speciellt överraskande. ”De fattiga drabbas värst”, i tidningen ett par dagar efter jordbävningen i Haiti är det inte heller. Motsatsen hade varit mer överraskande.

Den främsta bristvaran i dagstidningsjournalistiken är varken pengar eller tid. Det är kreativt tänkande, något som nyhetsmagasin med veckoutgivning alltid har tvingats till.

Jag tror jag skippar kvällens debatt och lägger mig i soffan med Economist istället.