Wikileaks och Don Quijote

Fullt övertygad om att han, och ingen annan, kan rädda den fagra prinsessan Dulcinea sadlar Don Quijote sin häst Rosinante och rider iväg tillsammans med följeslagaren Sancho Pancha för att bekämpa de förfärliga jättarna.

Cervantes romanfigur har sedan början av 1600-talet tjänat som varnande exempel på hur högmod och självförhärligande kan leda till vanföreställningar och paranoia. Julian Assange har ett dokumenterat intresse för litteratur, men Cervantes mästerverk har både han och några av hans följeslagare missat.

I veckan avslöjade Expressen att Wikileaks kartlagt ledande svenska publicister, däribland Publicistklubbens ordförande och Fokus krönikör Ulrika Knutson. (Läs hennes krönika på sidan 10.) Bland annat har man samlat in uppgifter om privatekonomi och bostad. Ulrika har i sina krönikor efterlyst granskning av Wikileaks metoder och ledande personer.  Det är tydligen tillräckligt som bevis för att hon deltar i en konspiration mot självaste Don Assange. När vi andra ser väderkvarnar ser Wikileaks förfärliga jättar.

Don Quijote blev till slut en tecknad tv-serie för barn som skrattar gott när riddaren av den sorgliga skepnaden fäktas mot väderkvarnarna. Det hade varit lätt att skratta åt Wikileaks också om inte historien varit så sorglig. För det är lätt att glömma bort att Wikileaks började som en fantastisk ny möjlighet att avslöja övergrepp och maktmissbruk. Men Julian Assange och Wikileaks lät sina egna egon växa och glömde att det var de som vågade berätta som var de verkliga hjältarna. Mod kan vara en viktig egenskap för den som vill förmedla sanningen, men ödmjukhet är minst lika viktigt.

I det här numret får ni stifta bekantskap med Magdalena Andersson, Stefan Löfvens tilltänkta finansminister. Torbjörn Nilsson berättar om Handelshögskoleekonomernas återtåg till socialdemokratin. Madelene Engstrand Andersson ger er historien om Marie Sundström, kvinnan som avslöjade Caremaskandalen.