Alla tiger om orättvisa skatter
Det är inte rättvist att olika kommuner får ha olika hög skatt. Men ingen vågar gå till val på att ifrågasätta det.
Toppbild: Janerik Henriksson / TT
Skriande orättvisor brukar vara självklara inslag i en valrörelse. Så inte i den pågående. Åtminstone inte ännu. Och åtminstone inte när orättvisan gäller kommunalskatten. Hur kan det annars komma sig att alla partier rundar frågan om det ojämlika och i mitt tycke orättvisa skatteuttaget?
För inte kan man väl vara okunnig om att en medborgare i Sverige som tjänar säg 30 000 per månad måste betala 20 000 mer i skatt än en annan medborgare i en annan kommun med samma inkomst. Naturligtvis vet alla politiskt förtroendevalda om det. Så frågan blir i stället denna: Hur stor måste en orättvisa vara i kronor räknad, för att trigga igång en debatt? 20 000 extra för en vanlig skattebetalare räcker tydligen inte.
Kommunalskatten är den tyngsta skatten för de flesta. Högst är skatten i Dorotea, lägst i Österåker. Skillnaden är mer än 6 kronor per hundralapp. Det beror inte på att de boende i Dorotea får ut mycket mer av kommunalskatten än de som bor i Österåker. Skulle tro att snarare det omvända gäller.
Nej, skälet är ett annat. Antalet röstberättigade i Dorotea och andra högskattekommuner är för litet för att riskera kritik från lågskattekommuner. Valrörelsen handlar om riskminimering. Att ta upp frågan om den orättvisa kommunalskatten är riskfyllt. I Österåker skulle sannolikt protesterna bli högljudda, i Dorotea kunde förslaget uppfattas som valfläsk.
Jag känner till alla invändningar mot en reform som rör kommunernas beskattningsrätt. Men sanningen är att den rätten är kraftigt urholkad. Få högskattekommuner kan höja skatten utan att ytterligare försämra sin attraktionskraft och en väsentlig del av en genomsnittlig kommuns inkomster kommer redan från andra källor än den egna utdebiteringen, främst statsbidrag i olika former och från skatteutjämningen. Den senare är en beprövad metod att utjämna skillnader i kommunernas ekonomier. På motsvarande sätt skulle en enhetlig statskommunal skatt kunna förhandlas fram, där kommunernas självständighet för hur inkomsterna fördelas på olika politikområden gärna kunde vidgas jämfört med i dag. Om sådana tankar inte ett pip i valrörelsen.
Måste vi alltså leva med denna orättvisa beskattning? Ja, till dess en majoritet i riksdagen orkar ta sig an en reformering av hela skattesystemet. För den ojämlika och orättvisa kommunala beskattningen kan bara rättas till inom ramen för en stor skatteomläggning där alla medborgare behandlas lika. Men också denna större fråga lyser med sin frånvaro, trots att det var en punkt i den havererade januariöverenskommelsen. Både Centern och Liberalerna borde ha skäl att högljutt påminna regeringen om den saken. Även övriga partier säger sig eftersträva ett rättvist skattesystem. Men för närvarande går alla partier runt behovet av en stor skattereform som katten kring den heta gröten. Skattesystemets svagheter är tydligen ett för besvärligt ämne för att lämpa sig i en förenklad valkampanj. Men så kommer man inte heller att ha något folkets mandat att ta itu med det senare.
Jag borde veta hur otacksamt det kan vara att kräva bättre skattesystem, ty jag var med i valrörelsen 1988. Då hade Folkpartiet (Liberalerna) en stark ställning i opinionen tack vare partiets framgångsrika val tre år tidigare och Bengt Westerbergs kraftfulla ledning. I valrörelsens upptakt presenterade Folkpartiet ett förslag till välbehövlig skattereform med kraftigt sänkta marginalskatter. Det gynnar i omläggningsögonblicket oundvikligt dem med höga inkomster och därmed höga marginalskatter, men alla skulle få sänkt skatt i förslaget utom de som betalade ytterst liten statlig skatt. I det skiktet skulle skatten komma att höjas med en obetydlig summa. Detta minustecken räckte för att FP skulle hamna på defensiven och backa ett par procentenheter i valet.
Efter valet mötte jag professor Assar Lindbeck som skakade på huvudet åt Folkpartiets taktiska miss. Ett långt liv i politikens utmarker, sa Lindbeck, har lärt mig att valrörelser handlar om att erbjuda väljarna tydliga förmåner med mycket otydlig finansiering. Folkpartiet gör precis tvärtom och har därmed kommit att kraftigt överskatta marknadens efterfrågan på tagelskjortor.
Så taktiken att undanhålla väljarna svåra frågor är inte ny. Likväl vill jag hävda att det var Folkpartiets dristighet i valrörelsen -88 som gjorde det möjligt att driva igenom århundrandets skattereform två år senare. Ett parti måste också investera i trovärdighet för att orka med de svåra besluten och obekväma reformerna. Alternativt erkänna att orättvisor bekommer oss inte.
***
Ingemar Eliasson var vice ordförande i Folkpartiet, arbetsmarknadsminister (1980–1982) och energiminister (1981–1982).
