Beslutet att gå med i Nato saknar demokratisk legitimitet
Våra ledande politiker har tagit sig rätten att driva igenom ett Natomedlemskap utan att ge folket chansen att säga sitt, vare sig i riksdagsval eller folkomröstning.
Toppbild: Stina Stjernkvist / SvD / TT
Den representativa demokratin i Sverige fungerar fortfarande bra. Val i Sverige är förhållandevis rättvisa, valhemligheten respekteras och svenska val rankas högt i olika demokratiindex. Enligt The Economist hamnar Sverige på fjärde plats av 167 rankade länder och räknas som en fullvärdig demokrati. Ingenting att invända mot där.
Vi väljer våra politiker och överlämnar makt till dem att bestämma – inom rimliga gränser – under kommande mandatperiod. Systemet förutsätter fria och granskande medier som verkar under en stark tryckfrihetslagstiftning men också yttrande-, organisations- och demonstrationsfrihet. Allt det där finns på plats i Sverige idag, även om det pågår kampanjer från obskyra rörelser som vill svartmåla och förtala den svenska demokratin.
Men det finns också sådant som oroar. Ett exempel är när stora och avgörande beslut fattas utan någon egentlig debatt eller diskussion i samhället. Det är för att undvika detta som folkomröstningsinstrumentet har använts i Sverige, om än sparsamt. Att folkomröstningar genomförs sällan är bra eftersom den direktdemokrati som förutsätter folkomröstningar om nästan alla frågor i förlängningen omöjliggör kompromisser och överenskommelser mellan partier. Det som låter demokratiskt på pappret skadar möjligheterna för demokratin att fungera om det används för ofta.
Men några gånger har folkomröstningar både fyllt funktionen att förankra ett viktigt politiskt beslut hos en folkmajoritet och samtidigt ökat kunskapen om frågan hos en stor del av befolkningen. Så var det när en stor majoritet beslutade att kärnkraften skulle avvecklas och i ännu högre grad i samband med de två folkomröstningarna om EU och EMU. Dessa ledde dels till att legitimiteten i den svenska ansökan om medlemskap i EU blev svår att ifrågasätta, dels till att en majoritet i riksdagen förhindrades att fatta ett beslut om valutaunionen EMU som en stor majoritet av svenska folket motsatte sig.
När så mer än tvåhundra år av militär alliansfrihet omprövades kunde man ha hoppats att även denna fråga skulle underställas folket för beslut. I stället avgjordes frågan på kort tid utan någon egentlig debatt.
Mot detta finns flera invändningar. Först och främst naturligtvis de sakliga skälen för svensk alliansfrihet. Att slippa underordna sig ömsesidiga försvarsförpliktelser med andra länder ger en frihet och ett manöverutrymme för den nationella politiken. Det har genom åren bland annat visat sig i ett starkt svenskt engagemang för nedrustning, för totalt kärnvapenförbud och för global rättvisa som inte alltid stämmer med tongivande Nato-länders inriktning.
Nato består av länder som i många fall har ett kolonialt förflutet eller de facto idag använder militära medel för att försäkra sig om sin egen makt över andra folk och nationer. Med svenskt medlemskap bryts ett långvarigt antikolonialt ställningstagande. Att Sverige därmed inte bara accepterar utan också underordnar sig en säkerhetspolitik som bygger på kärnvapen omöjliggör för Sverige att vara en röst för kärnvapenavrustning i framtiden (vilket redan visat sig då Sverige först röstade för FN:s konvention om förbud mot kärnvapen för att sedan avstå från att ansluta sig till avtalet). Ju mer positiv man är till Nato, desto mer passiv är man i nedrustningsfrågor.
Men var det inte bråttom att fatta beslut i frågan efter Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina? Nej, tvärtom. I och med Rysslands krigföring minskade riskerna väsentligt för ryska hot mot svenskt territorium. Ingen kan på allvar tro att Ryssland — samtidigt som de för ett förödande krig i Ukraina — skulle ha resurser, möjligheter eller intresse av att hota Sverige militärt.
En Nato-anslutning sker inte heller i en handvändning. När det svenska valet genomförs kommer fortfarande inte medlemskapet vara avgjort. Kvar som argument för ett snabbt beslut om att välta mer än 200 års säkerhetspolitik över ända finns till slut bara socialdemokratiska partitaktiska överväganden.
Regeringspartiet är svensk mästare i det som kallas triangulering och som handlar om att avväpna motståndarna genom att ta över delar av deras politik. Magdalena Anderssons tal i Almedalen är ett utmärkt exempel på det, då hon lät mer storvulet nationalistisk än Jimmie Åkesson någonsin skulle kunna unna sig.
Sverige går alltså med i Nato för att Socialdemokraterna ska slippa bli attackerade från höger om säkerhetspolitiken. Det handlar om att göra allt för att omöjliggöra ett maktskifte i höstens val. Och hela denna process genomförs på drygt två månader. Under denna tid förs i stort sett ingen bred diskussion i samhället, väljarna inkluderas inte och folkbildningen om vad ett svenskt Nato-medlemskap kommer att innebära uteblir helt.
I stället genomför regeringspartiet skendemokratiska rådslag där i princip ingen avvikande uppfattning tillåts och de företrädare som tidigare varit tydliga i sitt försvar av alliansfriheten tvingas inse att de måste ändra sig om de ska ha kvar några positioner efter valet.
Förlorare är den representativa demokratin. För att riksdagen ska ha legitimitet att fatta avgörande beslut bör frågorna ha diskuterats brett innan beslut fattas. I valrörelsen 2018 fördes ingen debatt alls om Nato-medlemskap, det var en icke-fråga. Ingen som röstade på Socialdemokraterna då kan ha förutsett att partiet skulle genomdriva en slakt på alliansfriheten under mandatperioden. Riksdagen har tagit sig rätten att besluta i en fråga som inte var akut och som innebär en enorm förändring av svensk säkerhetspolitik utan att låta folket säga sitt i en folkomröstning eller ett riksdagsval.
Nato-anslutningen borde vara en viktig fråga i valrörelsen.
***
Lars Ohly var partiledare för Vänsterpartiet 2004–2012. I dag är han förbundssekreterare i Verdandi – arbetarnas socialpolitiska organisation.
