Därför blir valrörelserna dummare och dummare
Medielogiken får partierna att satsa på oneliners och spelteori, när valrörelsen egentligen borde handla om komplexa politiska frågor.
Det är nu mindre än fem veckor kvar till valdagen. Den intresserade har kunnat följa någon enstaka partiledarutfrågning i P1 Morgon, men i övrigt lyser valrörelsen ännu med sin frånvaro. Riktig fart blir det först till skolstart och sedan återstår bara tre veckor.
Förr handlade en valrörelse i hög grad om att partierna sökte möta väljarna för att torgföra och förklara sin politik. Torgmöten, flygbladsutdelningar och debattaftnar avlöste varandra. En debatt i Folkets Hus kunde locka många åhörare. Den som arrangerar en sådan i dag får nöja sig med en handfull åhörare, varav flertalet sannolikt är partianställda ombudsmän.
I några valrörelser har partier och ungdomsförbund prövat telemarketing, det vill säga att ringa ett stort antal väljare under valrörelsen. I år satsar Socialdemokraterna på dörrknackning, det vill säga att göra hembesök för att den vägen sprida sitt budskap. Dessa aktiviteter förblir dock mest en krusning på ytan. Spelplanen har förflyttats och dagens valrörelser utspelas nästan uteslutande i media.
Lite tillspetsat kan man säga att partiernas valplanering handlar mindre om hur man ska kunna möta väljarna och mer om hur man ska kunna vinna media för den egna politiska agendan. Vägen till valseger är att få mediedebatten de sista veckorna att handla om de politiska sakfrågor där det egna partiet står starkt. Om andra partier lyckas bättre och de egna frågorna hamnar i bakvatten går det illa på valdagen.
Vägen till framgång är dock inte given. Ibland dyker det upp svarta svanar. I valrörelsen 1968 gick Sovjetunionen och Warszawapakten in i Tjeckoslovakien och regeringspartiet Socialdemokraterna fick egen majoritet. Sommaren 1988 härjade algblomningen i Östersjön och döda sälar flöt i land på våra badstränder. Miljöpartiet gick från 1,5 till 5,0 procent och tog sig därmed in i riksdagen.
I sin strävan att sätta valrörelsens agenda är naturligtvis varken partier eller media opåverkade av de känslor som finns i folkdjupet. Men även här kan man ha mer eller mindre ”tur”. Till exempel gynnar de tilltagande dödsskjutningarna och höga elpriserna rimligen de partier som under lång tid investerat i dessa frågor och de kan heller inte nonchaleras av media.
Slaget om massmedias dagordning i kombination med att valrörelserna blivit alltmer komprimerade bidrar samtidigt till en ”snuttifiering”. Skickliga politiker är de som kan leverera effektiva oneliners. I juni sände TV4 en partiledardebatt där taletiden för inläggen var satt till 30 sekunder. Utrymmet för att föra sammanhängande resonemang om komplicerade samhällsproblem krymper allt mer.
I den här miljön är det också påtagligt hur partierna tenderar att fokusera så mycket på att vinna valet att föga energi hinner ägnas åt huruvida den politik man saluför kommer att kunna genomföras efter valet. Valplanering bortser gärna ifrån att verkligheten alltid kommer i kapp.
Spelteorin breder också ut sig. Media har i alla tider intresserat sig för det politiska spelet och med dagens splittrade parlamentariska läge finns oändliga möjligheter till spekulationer. Till del är detta förstås fullt legitimt. Det har intresse för väljarna att veta vad en röst på ett visst parti kan komma att medföra för en kommande regeringsbildning. Men det finns också en uppenbar risk för att de spelteoretiska spekulationerna skymmer de politiska sakfrågorna.
Det blir väldigt mycket ”här och nu” i valrörelsen. Många viktiga framtidsfrågor kommer inte upp till debatt. Vi har ett besvärligt ekonomiskt läge där den ökande inflationen framtvingat en penningpolitik som nu leder till snabba prisfall på bostadsmarknaden. Även om arbetslösheten ännu inte har påverkats nämnvärt så är risken för en recession uppenbar. Men det kommer vi knappast att få höra något om i valrörelsen.
Inte heller kommer vi att få höra något om hur partierna skulle vilja rigga den stora skattereform som Konungariket Sverige är i stort behov av. Ett annat komplext politikområde är bostadspolitiken. Den kommer knappast heller att märkas i valrörelsen, möjligen med undantag för några enstaka utbyten av slagord om ”marknadshyror”.
Däremot kommer personfrågorna sannolikt att få ökat utrymme.
Socialdemokraterna vill gärna profitera på statsministerns höga trovärdighetssiffror genom att få valet att bli ett ”presidentval” medan oppositionsledaren vill att väljarna ska jämföra två regeringsalternativ – ett som finns och ett som inte finns.
Om knappa fem veckor får vi se hur mycket klokare vi blev av valrörelsen och vad den till slut ledde fram till.
***
Mikael Odenberg är f.d. ekonomisk-politisk talesperson och gruppledare i riksdagen för Moderaterna. Han var försvarsminister 2006–2007 och riksdagsledamot 1991–2007.
