Den svenska välfärden har ersatts av allmosor
Staten har abdikerat från sitt ansvar för medborgare i nöd. Och det finns inget politiskt alternativ för den som vill återupprätta den generella välfärden.
Toppbild: Bertil Ericson / TT
”The economy, stupid.”
Bill Clinton lär ha haft en postitlapp tejpad på lampan på skrivbordet med budskapet ”the economy, stupid!” under sin presidentvalskampanj. Det är i oron eller hoppet om framtiden, i människors plånböcker, som val avgörs.
Den insikten märks det inte mycket av i årets valrörelse. Man kan med fog fråga sig var de politiska skiljelinjerna i Sverige går i dag, när det gäller ekonomin.
Vi är nu ett halvt sekel från 70-talets eldiga debatter som ifrågasatte marknadsekonomin. Sedan föll kommunismen samman, och därmed tvärdog idén om att staten ska äga produktionsmedlen. I dag råder enighet om att en stark ekonomi utgår från de enskilda företagarna, deras entreprenörskap och kreativitet. Det finns inte heller några stora politiska skillnader om statsfinansernas skötsel, eller ens om skattenivåerna.
Det är ett problem att det saknas partiskiljande diskussioner om ekonomin, om folks ekonomiska oro – eller hopp – för framtiden. Kanske är det därför som den politiska debatten mest påminner om ett gladiatorspel: den berör inte på riktigt, utan känns mest konstruerad.
Jag tänker inte så mycket på elpriset, bensinpriset, inflationen eller ens avtalsrörelsen. Jag tänker mer på den grundläggande ekonomiska trygghet som inte är självklar för en stor del av Sveriges befolkning. De som inte har en årslön på banken. De som alltid går omkring med en gnagande oro över privatekonomin och dansar på slak lina varje månadsslut. Det är där som valet står och väger, som det avgörs.
Sambandet mellan samhällsekonomi och välfärd är starkt. Marknaden och företagen gynnas av att de anställda har ekonomisk och social trygghet och tillgång till god sjukvård och bra utbildning. Demokrati och frihet hänger också tydligt ihop med att medborgare är myndiga skattebetalare och inte tiggande undersåtar. Där framtidschanserna är goda, hetsas inte grupp mot grupp. Där ekonomisk och social trygghet finns, frodas inte kriminalitet och utanförskap.
Men trots att marknadsekonomin, demokratin och den sociala freden gynnas av en stark och generell välfärd, så har trygghetssystemen stöpts om till något som mer och mer liknar ett allmosesystem, där den olycklige ska vara förbannat tacksam om den lyckas bo kvar med barnen i lägenheten även vid olycksfall och långtidssjukskrivning, eller hittar en kyrka som delar ut matkassar när den blivit utskriven ur Försäkringskassan.
I all tysthet har den generella välfärden fasats ut. Det samförstånd över partigränserna som rått kring trygghetssystemen har dolt deras successiva nedmontering. Ingen minns riktigt hur det var när man kunde lita på inkomstbortfallsprincipen.
Under hela det moderna Sveriges framväxt rådde konsensus om inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna. Tanken var att den som blev sjuk eller arbetslös inte skulle få familjens ekonomiska och sociala situation kraschad.
När debatten gick het om 70, 80 eller 90 procents ersättningsnivå för sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, var grundidén om en inkomstförsäkring fortfarande kvar. Men med tiden frystes taket och höjdes inte längre i takt med inflationen. Färre och färre löntagare har därför en inkomstförsäkring i dag. För de allra flesta är sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen en basersättning, utan koppling till lönen. En barnfamilj där bägge har modesta löner och inga marginaler får därför i dag hela sin ekonomi sönderslagen om ena maken blir långvarigt sjuk. Var är den politiska debatten om detta?
När nöden blir extra stor, leder den ökande hårdheten hos socialtjänsten till ett beroende av privata välgörares allmosor. Socialtjänsten skickar numer svältande och hemlösa till kyrkan och frivilliga privata hjälporganisationer. Jag talade häromdagen med en numer pensionerad socialarbetare om ett konkret fall som jag är engagerad i. Socialarbetaren sa förtvivlad att förr, ja, då kunde socialen hjälpa enskilda människor i svåra situationer, men inte längre. Finns det folkligt stöd för att staten ska abdikera från ansvaret för medborgare i nöd? Jag tror inte det.
Vänsterdebattörer lastar ofta valfrihetsrevolutionen för de försämrade sociala villkoren. Men de är totalt fel ute. Mycket, ja, det mesta i valfrihetsrevolutionen var nödvändigt, stimulerande och utvecklande för hur den offentliga sektorn fungerar. Det är helt naturligt att vårdkvaliteten i Stockholms region är bättre än i andra regioner, samtidigt som region Stockholm har högst andel privata alternativ. Och att välja en annorlunda skola än vad kommunen bjuder på är nu en option öppen för varenda unge. Det finns inte längre privatskolor bara för dem som har mer pengar än andra. Det är ingen liten seger att fira.
Vänsterdebattörerna skjuter helt förbi målet. De missar att de socialistiska regeringarna själva har ansvarat för avskaffandet av den generella välfärden som idé, i ideologisk gemenskap med de icke-socialistiska regeringarna: en utfasning av inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringssystemet, en överflyttning av det yttersta humanitära ansvaret från socialtjänsten till frivilligorganisationerna, en urvattning av arbetsförmedlingens uppdrag.
Vi är nog många som längtar efter en arbetsförmedling som aktivt letar jobb åt den som varit utanför arbetsmarknaden länge och har telefonnummer till personalcheferna i kommunen. Efter en socialtjänst som själva har makt att lösa akuta problem för barnfamiljer som saknar mat för dagen utan att behöva ringa en kyrka. Efter att vanliga sjuksköterskor och lärare med minderåriga barn inte tvingas till kronofogden för att de fått långtids-covid eller bröstcancer. Lite vanligt anständigt socialt ansvar.
Ett samhälle som skapar generell välfärd i en sund marknadsekonomi, där människors privatekonomiska stress minskar och utanförskap får mindre näring. Där vi litar på att skyddsnätet håller.
Vem står för det politiska alternativet i dag?
***
