SM i luftgitarr
Skickliga luftgitarrister har känslan och gesterna, men skulle sällan kunna spela på riktigt. Det påminner om partiledarna i valrörelsen.
Toppbild: TT
Vem har inte agerat luftgitarrist? Vem har inte teatralt satt riffen till Smoke on the Water, Back In Black eller Sweet Home Alabama? Många av oss har av värdighetsskäl enbart gjort det i ensamhet.
Om man googlar på SM i luftgitarr kan man läsa om Micke Nyrén, 2017 års vinnare. Till vardags var han vid segertillfället säljare på House of Colour i Kungsbacka.
– I grund och botten handlar det om att bjuda på sig själv. Det är jäkligt roligt! Ett par öl innanför västen sen går man upp och kör, säger Micke. Andra och tidigare SM-vinnare har varit sådana storheter som Kalle Moraeus och Micke ”Svullo” Dubois.
Också luftgitarristen måste ha många strängar på sin lyra. Luftgitarristen åmar och gör sig till. Varje illusorisk ton sitter perfekt men det är engagemanget, inlevelsen, som är grejen. Meningen är att vi som åskådare ska uppleva luftgitarristen som en fulländad virtuos.
En del luftgitarrister gör sig bäst som just sådana. Utan gitarr, alltså. Med en riktig gitarr i händerna skulle, i nästan varje fall, deras oförmåga vara tydlig. En del kanske inte ens vill lira på riktigt, trots att imitationen ger det intrycket.
Att spela på riktigt kräver mycket av utföraren. Talang, fingerfärdighet, motorik, musikalitet, rytmkänsla. För de allra flesta fordras också tusentals timmar av övning. Luftgitarristen kan aldrig beslås med misstag, medan den verkliga gitarristens eventuella brister är uppenbara för omgivningen; en falsk ton, ett missat ackord märks.
Politiker som befinner sig i opposition har mycket gemensamt med luftgitarristerna. Man uppträder som om man faktiskt har förmågan att bemästra tillvaron, fast man helt saknar de verktyg som gör att saker kan hända på riktigt. Opponentens tillvaro är bekvämare, eftersom man inte behöver ägna tid åt de tidsödande rutininslag som tillhör det verkliga utförandet. Man kan ägna all sin kraft åt de passager där den riktiga musikern möter motstånd, utmaningar och problem.
Politik är på riktigt, hävdar politikerna gång på gång i intervjuer och debatter. Ja, men inte förrän den sätts i verket. För opponenten ligger det dessvärre i sakens natur att politiken inte är på riktigt. Den är i bästa fall åskådningsexempel eller övningsmaterial som ska övertyga publiken, det vill säga de röstberättigade, om att det kommer att svänga som sjutton bara man får chansen.
Under en valrörelse är inte luftgitarrspelande en förmån förbehållen oppositionen. Det blir rätt mycket luftgitarr från både opposition och regering. För den som i maktställning begränsats av en trilskande verklighet kan omvärlden notera hur man likt kalvar på grönbete lever upp när man får övergå till luftmusikanternas skara. Allt det välljud som man tidigare inte förmått skapa ställs nu i utsikt. ”Vårt Sverige kan (låta) bättre”. Frågan varför repertoaren ännu efter åtta år låter rätt falskt får inget svar. ”Vi ska vända på alla stenar”, heter det. Varför man hittills har sparkat stenarna framför sig förklaras inte. Klart är i alla fall att det är nu som förbättringarna ska ske.
Nu är det bara ett par veckor kvar till valet. Det som politiska företrädare säger och gör syftar till att övertyga oss om att just de, i kraft av sin förmåga och sina idéer, är de bästa att leda vårt land. Efter regeringsbildningen, som kan bli en nog så svår nöt, återstår att ge sig i kast med att förändra verkligheten. Det är svårt. Politiska tilltag leder till att människor och verksamheter på gott och ont, anpassar sig till nya förutsättningar vilket gör att åtgärderna kanske inte alls får den verkan som man tänkt.
De kraftfulla åtgärder som man vill sätta i verket ska malas av byråkratins nödvändiga kvarnar; det tar tid eftersom det ska utredas, remissbehandlas och förhandlas. Och då kan problemet se helt annorlunda ut. Oväntade händelser (pandemin, ryskt anfallskrig) kräver andra prioriteringar än de som man vältaligt grundade för under valrörelsens torgmöten.
Att vara politiker är svårt. För att inte skapa alltför stora besvikelser är det önskvärt med ett mått av ödmjukhet från dem som pretenderar på makten, eftersom övergången från att traktera luftgitarr till att hantera riktiga instrument blir allt svårare. Och vi som väljare får ha ett visst överseende med att det inte kommer att låta riktigt så bra i verkligheten som under valrörelsens luftgitarrkonserter.
Till sist och parentetiskt; ibland påtalas att luftgitarr är ett av de svåraste instrumenten att äga och spela. En av anledningarna är att instrumentet är väldigt svårt att hålla reda på, eftersom man sällan vet var man lagt det.
***
