Sverige låst i höger och vänster – redan före valet
I Sverige förväntas regeringsförhandlingen ske redan före valet. Politiken skulle bli mer dynamisk om man gjorde som i Finland, skriver Maria Wetterstrand.
Toppbild: Pontus Lundahl/TT
Flerpartisystem med proportionalitet, som det vi har i Sverige, har många poänger. Inte minst ska vi vara glada över den mångfald av åsiktsuttryck det ger möjlighet till, jämfört med fåpartisystem (som i Storbritannien) eller tvåpartisystem (som man i praktiken har i USA). Många fler väljare kan på det viset bli representerade i de folkvalda församlingarna. Men varför utnyttjar vi det inte bättre? Varför har vi istället byggt upp en egen form av tvåpartisystem där regeringar i princip ska bildas före valet istället för efter?
Visst, jag kanske är ’biased’, som man säger. Dels stödjer jag ett mindre parti, som sällan eller aldrig har en chans att få representation i ett valsystem som det i Storbritannien eller USA. Dels är jag en mittenväljare, jag kallar mig grön liberal, som aldrig varit särskilt lockad av att placera in mig strikt på höger-vänster-skalan. Men även om jag talar i egen sak, så finns det många väljare som jag. Och ändå tycks den svenska valdebatten alltid kräva att det ska finnas ett höger- och ett vänsteralternativ i regeringsfrågan.
Under min tid som partipolitiskt aktiv störde detta mig ständigt. Miljöpartiet, liksom Centerpartiet och de som nu kallar sig Liberalerna, avkrävdes otvetydiga ställningstaganden i regeringsfrågan. Allra helst, tycktes journalister och många väljare tycka, skulle själva regeringsförhandlingen göras redan före valet, så att alternativen var klara. Möjligheten för partierna att gå till val på ett eget program, och för väljarna att påverka partiernas styrkeförhållanden i riksdagen inför en regeringsförhandling, begränsas därmed.
Jag förstår det till en viss gräns. Det är enkelt och tydligt, två alternativ, men jag kan inte släppa tanken att det är ett system för politiskt lata. Jag tycker också att vi på det viset missar en av de viktigaste poängerna med att vi har flera partier, nämligen att väljarna kan uttrycka ett brett spektrum av åsikter som inte nödvändigtvis befinner sig på en rät linje från vänster till höger.
Det finns också en uppenbar risk att både väljare och partimedlemmar anpassar sig till förväntningarna, och därmed att mångfalden bland partierna minskar. På så vis har exempelvis Miljöpartiets väljare en tydligare vänsterprägel nu än på 80- och 90-talet, efter år av samarbete med S, liksom Liberalernas väljare har en tydligare högerprägel. Detta trots att båda partierna ideologiskt varken är traditionellt socialistiska eller konservativa (liberal anses tvärtom vänster i många länder).
Det finns förstås historiska förklaringar till varför Sverige är så låst i höger-vänster-tänkandet. Decennier av socialdemokratisk dominans med kortare avbrott av borgerliga regeringar har bäddat för den situation vi har idag. Men så är inte situationen längre. Dels har SD:s intåg fört in en ny dimension av nationalkonservatism i politiken, dels har andra frågor som klimatpolitik, jämställdhet och hbtqi-rättigheter blivit allt viktigare. Samtidigt är skillnaden i åsikter om traditionella höger-vänster-frågor, som trygghetssystemen och skattetrycket, ganska marginella.
Vi riskerar dessutom att få en liknande oklar situation efter valet som efter förra valet. En sådan situation kräver flexibilitet och samarbetsvilja. Om varje enskilt parti redan före valet låst sig till en färdig regeringskonstellation blir denna flexibilitet svår att hitta mandat för hos den egna väljarkåren.
Vad är då alternativet? I Finland, där jag bott i nästan tio år av mitt liv, finns inte en lika strikt höger-vänster-uppdelning. Historiskt sett har Finland haft tre lite större partier: Samlingspartiet, Centerpartiet och Socialdemokraterna. För att bilda regering har det normalt behövts två av dem (plus ett antal mindre partier) och alla möjliga konstellationer har förekommit. Väljarna röstar på det parti de tycker är bäst, och sen bildas regeringen efter valet. Visst kan ett parti som De Gröna pressas att uttrycka någon slags preferens, men att man skulle låsa regeringsalternativen före valet är uteslutet. Väljarna i Finland skulle tycka att det vore väldigt underligt, eftersom det minskar deras egen makt.
Min ödmjuka idé är alltså att vi borde rösta på det parti som vi tycker förtjänar vår röst utifrån våra politiska preferenser. Sen, när valresultatet är inne, blir det upp till partierna att hitta lösningar på regeringsfrågan utifrån det stöd de fått och möjligheten att få gehör för de valfrågor de presenterat.
Det kanske är lite jobbigare för väljarna, men jag är övertygad om att det skulle ge en mer dynamisk politisk debatt, intressantare politiska förhandlingar och inte minst mer tyngd åt valresultatet.
***
