Annika Strandhäll: ”Klart vi lever i ett patriarkat”

Strandhäll. 

Låt oss börja där, i namnet. En häll, heter det på en vetenskapssida, betyder ”blottad berggrund”. Ingen övertäckande växtlighet, alltså, inte heller några jordlager, bebyggelse eller annat mellan sten och värld. Vidare står det att berghällar i Skandinavien ofta har en slät och mjukt rundad yta; spår av istiden. 

Här får läsaren själv begrunda om geologin stämmer med personen, men för denna skribent råder en uppenbar överensstämmelse så tillvida att Annika Strandhäll är en politiker som i mångt och mycket tycks förena hällens robusthet – somliga skulle säga hårdhet – med dess exponering för yttre krafter. 

Hon ger sig till synes utan rädsla in i den ena debatten efter den andra, inte minst på X (före detta Twitter), där hon inte tvekar att drämma till motståndare så att det ryker. Betoningen får i förra stycket ligga på “tycks”. För självklart blir hon rädd ibland. Men modet trumfar i hennes fall rädslan, i alla fall för det mesta. Det här är en politiker som inte väjer för striden. Hon har mordhotats ett otal gånger, och så sent som på 1 maj i år mötte hon nazistisk aggression, men hennes livs smärtpunkt är en annan.  

I den självbiografiska bok hon nu ger ut, Att stå kvar när det blåser (Forum), skriven med journalisten Alexander Bygdén, skildrar hon den fruktansvärda sorg som drabbade henne och döttrarna när hennes sambo Thomas för fem år sedan tog sitt liv. Men det är inte som sörjande anhörig utan som stridbar politiker i flera av tidens viktiga frågor som Fokus träffar henne en varm försommardag i riksdagshuset på Helgeandsholmen. 

Väldigt varm, faktiskt. Så pass att en årligen återkommande debattfråga tränger sig på: Är det okay med män i shorts i stadsmiljö? Själv har jag dagen till ära dragit på mig obekväma långbyxor – av respekt för både mitt intervjuobjekt och den demokratins högborg vi sitter i – men vill ändå gärna höra hennes åsikt i frågan. 

Om jag hade kommit i shorts, vad hade du tyckt om det? 

– För min del helt hade det varit helt okay, absolut, det är ju sol ute för guds skull! 

Men har du någon generell uppfattning om män i kortbyxor i city? 

– Jag tycker det är fullständigt fine, jag är inte superformalist på det sättet. Men emellanåt stöter man ju på vissa män där man tänker att de väl åtminstone kunde ta på sig ett linne och inte gå med bar överkropp. 

För snart tio år sedan, efter valet 2014, fick Annika – då hög facklig chef men relativ doldis för svenska folket – ett sådant där samtal som förändrar ett liv. Ett lite kryptiskt samtal. Den som ringde var Hans Dahlgren, veteran inom Socialdemokraterna. Frågan hon fick löd: Är du socialdemokrat? 

Och det var hon ju. Inte medlem, men sympatisör, i princip sedan barnsben. Hon stammar från arbetarklassen, uppvuxen i fattiga förorten Bergsjön utanför Göteborg. Pappan var förvisso egenföretagare – låssmed och bärgare med god ekonomi – men kom tidigt att inta en endast marginell roll i Annikas liv. Klippan i tillvaron var modern. Hennes ekonomi – allt annat än god – var präglande efter föräldrarnas skilsmässa. Köttfärssoppa var en vanlig middag, särskilt i slutet på månaden när hushållspengarna sinade.  

Annika – ett teaterintresserat läshuvud – skrev ner tankar och upplevelser i en dagbok. Den var liten, brun och plastig, inköpt på Kvibergs loppmarknad. En återkommande fundering var: Kommer det att finnas mat hemma i slutet av veckan? När hon som vuxen läste igenom vad unga Annika skrivit, hittade hon anteckningar om en ny, fluffig, gul dunjacka. Unga Annika skriver till och med ned hur mycket den kostat.  

“För mig och många som bor i vårt kvarter hör det inte till vanligheterna att få nya kläder, i stället går kläderna i arv och när vi handlar är det oftast på loppis. Jag stryker under ordet gul i dagboken, och längtar efter att det ska bli kallt ute så att jag äntligen kan få visa upp min nya jacka och just i den stunden bor lyckan i hela min kropp”, skriver Strandhäll i självbiografin. 

Det här är alltså ingen interiör från ett gammalt fattig-Sverige. Det är runt 1990. Vi är då sedan flera generationer ett rikt land; men alla är sannerligen inte rika. Annikas pappa var moderat. Men det var inte i hårda debattduster med honom hennes politiska åskådning växte fram. Den kom snarare ur en känsla av klasstillhörighet och övertygelsen att socialdemokratin var den samhällskraft som bäst tog till vara intresset hos de mindre bemedlade. 

– Jag kommer ihåg när jag röstade första gången, uppe vid Solbackeskolan. Jag hade kamera med mig, och gick dit med mamma och storasyster. Det var en självklarhet för mig att välja Socialdemokraterna. 

Om någon fråga ändå specifikt ska pekas ut som formativ för hennes samhällsengagemang, är det antirasismen. Delvis beroende på första pojkvännen Herbert, från en chilensk flyktingfamilj.  

Herbert skulle senare bli Annikas äkta make. Men långt innan det sker något mycket obehagligt, som faktiskt har med namnet Strandhäll att göra. 

 Det är nämligen så att det bara finns en släkt som heter Strandhäll. Namnet är alltså ovanligt. Det sticker ut. Till exempel i tidningsspalter.  

År 1994 har en grupp nazister via mellanhand bokat Folkets hus stora sal i förorten Hammarkullen. Arga och bekymrade medborgare ordnade en motmanifestation. Det blir tumult, polisen ingriper. När situationen lugnat ned sig intervjuas Annika och Herbert av Göteborgs-Posten, med full namnpublicering. Hon uttrycker sig mycket kritiskt om nynazisterna. 

Själv står hon inte i telefonkatalogen – men det gör hennes storasyster Annelie. Annika Strandhäll. Annelie Strandhäll. Nästan samma namn. Inte lätt att hålla i sär för hatfördunklade nazister. När artikeln publicerats skär en ringsignal genom systerns lägenhet. Hon har precis nattat sina barn – och får nu en mansröst i luren: ”Din landsförrädare, vi har koll på dig och dina barn. Ni förtjänar inte att leva”. 

Det kommer också hotbrev. Allt är förstås mycket obehagligt för hela familjen. Den här händelsen säger något väsentligt om Annikas politiska grundvärderingar. Vilket understryks när hon tar mig tillbaka till ett bitvis hårt nittiotal. 

– Nästan hälften av mina klasskamrater redan från lågstadiet hade annan etnisk bakgrund. Det var naturligt och inget jag reflekterade över förrän jag träffade Herbert. 

 Hon skissar sedan snabbt och effektivt en bild över det politiska landskap hon mötte som ung. 

 – Det hände väldigt mycket i omvärlden. Vi hade kriget i forna Jugoslavien, vi fick de första grupperna som kom från Somalia. Parallellt såg vi en ökning av främlingsfientlighet och nazism. Då började nog vissa värderingar formas som har följt med mig. 

Hon beskriver samhällsstämningen för årtiondet som “ödesmättad”. 

– Glöm inte att det i början av nittiotalet rådde ekonomisk kris. Jag rörde mig i miljöer där människor verkligen drabbades; de var arbetslösa, fattiga, rädda. Det var demonstrationer på gatorna, det var hela skinnskallekulturen. Och om du var uppväxt på västkusten, så visste du att här fanns ett näste för produktion av vitmakt-musik. Det här påverkade samhällsdebatten brett och skapade känslor av osäkerhet hos de människor jag rörde mig med. Det var en känsla i hela samhället, och den kommer tillbaka för mig nu, med exempelvis nazistdåden i Gubbängen. 

Strandhäll nämner också Lasermannen (som under 1992 sköt invandrare för deras hudfärgs skull) och det bestialiska mordet på John Hron (en 14-årig pojke torterad och mördad av unga nazister vid Ingetorpssjön i Kode). 

– När jag träffar yngre partiföreträdare som inte var med då, inser jag att de saknar referensramar; medan jag ser att mycket av det som händer nu är som en spegel av nittiotalet. 

Här går min och Annika Strandhälls verklighetstolkningar i sär. Jag minns förstås också nittiotalets skinnskallar (och var en gång rentav nära att bli misshandlad av ett gäng sådana) – men den så att säga ”högra sidan” av politiken har trots allt blivit mer civiliserad. Kostym och parlamentarism i stället för naket våld.  

Detta är väl ett civilisatoriskt framsteg om något, funderar jag högt. 

 Annika går in i en längre tystnad. Jag blir en smula nervös, säger: 

Det är väl en fair fråga? 

 – Ja, en helt fair fråga, det tycker jag också. 

Det är inte bara män i shorts som står på den mediala agendan när vi träffas, det gör även Kalla Faktas reportage om så kallade trollkonton. Vilka aktualiserade, i svensk politisk debatt, en alltid närvarande fråga: Är Sverigedemokraterna ett demokratiskt pålitligt parti? Och om nej: Säljer Kristersson, Pehrson och Busch i så fall ut sina partiers själar i och med Tidösamarbetet? 

Den samhällsintresserade läsaren gissar med säkerhet rätt om Annika Strandhälls uppfattning i den frågan.  

 – Det var ganska fascinerande, kan jag säga, att samma dag som den här granskningen började sändas i TV4, så hade jag inläsning av min bok. Och precis när var jag framme i det jag skriver om trollkonton… hmm, check på den – skönt, haha! Alltså att det blev belagt i granskningen, det jag tog upp i boken. 

Hon utvecklar sin avsky mot SD. Säger att det är ett parti som kommer ur en helt annan mylla än de norska och danska motsvarigheterna Fremskrittspartiet och Danskt Folkeparti. (Vilka hon kallar “populistiska skattesänkarpartier med drag av främlingsfienlighet.”) SD, menar hon, har en helt annan grund; fött ur Vit Makt-organisationer. 

Hon tror att fiaskot för Ny Demokrati – upp som en sol i valet 1991, ner som en pannkaka i valet 1994 –  länge bromsade SD:s tillväxt. Havererad “högerpopulism” ledde alltså till fördröjd “högerpopulism”. Fast ordet “högerpopulism” fångar inte Strandhälls antipatier. Det är för svagt. 

– SD i dag tycker jag är betydligt farligare än de var på nittiotalet när de sprang runt i kängor och var skinnskallar. Vad som gör mig otroligt bekymrad efter att ha följt dem så många år, det är att jag uppfattar kärnan som oförändrad. Det här är ett djupt ideologiskt parti, och om man tänker på företrädare som Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Rickard Jomshof, så har de ju varit utsatta för spott och spe hur länge som helst och känt sig djupt marginaliserade. Och ändå har de hållit fast vid sin kurs, väldigt målmedvetet. 

Det låter nästan respektfullt det hon säger… men poängen hon vill göra är förstås: Den som gick med i SD på nittiotalet är rasist. Punkt slut. 

Plötsligt nyfiken på de kollegiala relationerna, frågar jag: 

Hälsar ni vänligt och artigt på varandra här i riksdagskorridorerna, ni sossar och SD? 

– Nja, det är klart att vi håller dem på armlängds avstånd. 

Apropå trollkonton har jag en fundering till Annika. Den handlar om hat och desinformation – har detta verkligen belagts i TV4:s granskning? I mina ögon har det förvisso framkommit att vissa SD-rattade konton seglat under falsk flagg. Men har det på dessa konton också hatats och ljugits? 

– Så här. De 23 konton man lyckades verifiera under tre månader hade 27 miljoner views. Man måste rent intellektuellt hålla i huvudet hur systematiskt de har jobbat med det här. Jag tror inte det handlar om bara två killar.  

Hon går tillbaka till valet 2018, och hävdar att SD då hade 10 anställda nätkrigare, med kanske 70 konton per person. (En uppgift Fokus varken kan falsifiera eller verifiera.) 

– Om man sätter det de gör i en internationell kontext borde man förstå hur stort det här är. Och det var väl ingen som trodde att Trumps anhängare skulle attackera Capitolium heller…  

...Men förlåt, säger jag, det här låter lite som guilt by association. Är det inte risk att du nu agerar som pojken i sagan, som varnar för vargen, fast vargen inte kommer? 

Jag nämner en retweet  hon gjorde  2020 (av Aftonbladets Anders Lindberg) där SD påstods kunna tänka sig valfusk: ”Frågan är inte om Donald Trump tänker försöka valfuska. Frågan är om han lyckas. Bli heller inte förvånade om SD försöker med samma sak om de skulle få makt.” 

Är det inte snarare SD som borde anklaga de andra partierna för valfusk, eftersom det förekommit rapporter om bortplockade SD-valsedlar? 

Kontentan av Strandhälls svar är: SD är bevisat opålitliga demokratiskt. Och så kommer en slagkraftig formulering: 

– Den offerkofta SD bär, borde ha brunnit upp för länge sedan.  

De är Sveriges näst största parti, säger hon, med "enorma resurser". Och tillägger att det funnits en “otrolig naivitet” i den svenska diskussionen om SD och dess ideologiska bas.  

– De erkände ju inte att de var bildade ur nazismen förrän första delen av vitboken publicerades. De förnekar alltid allt - tills någon skriver dem på näsan. Det är precis samma sak med trollkontona. 

Ja, Annika Strandhäll var alltså socialdemokrat. Och nog anade hon vartåt uppringningen från Hans Dahlgren, då partiledaren Stefan Löfvens nära medarbetare, syftade. Ville hon ingå i en S-ledd regering? 

Det ville hon. Och blev socialförsäkringsminister. Onekligen ett långt steg ur klassreseperspektiv för tjejen från Bergsjön som efter en kortare tid på teoretisk linje på fina Schillerska gymnasiet, där hon bland annat studerade kinesiska, växlade över till frisörlinjen. (Delvis beroende på ofrivilligt studieavbrott på grund av körtelfeber.) 

Strandhäll skriver i boken om klasskompisarna på Schillerska: “De är alla uppväxta i villakvarter med sportlovsresor, i stället för som jag med höghuskomplex och betong. I deras värld verkar alla ha råd med märkeskläder och ingen av dem skulle nog ens komma på tanken att ta på sig en begagnad jacka från en loppis.” 

Det tycks vara vanligt hos många som gjort den riktigt långa klassresan att man känner sig vilsen. Hur har det varit för dig? 

– Det känner jag igen, det är som att det finns en bräcklighet i fundamentet – en bristande självkänsla. Man befinner sig i en kontext där man inte vet om man hör till. 

 Hon har länge brottats med det där, och håller med om att det på sätt och vis är lite ologiskt med denna sårbarhet; man borde ju kunna vila i det man själv har åstadkommit. 

– Men det finns ändå rädsla att tappa fotfästet. Inget gör mig så rädd som tanken på att inte kunna betala mina räkningar eller sätta mat på bordet. Jag har till exempel alltid fullt i kylskåpet, jag är nästan knäpp med det. 

 I boken berättar hon om en mörk tid då hon i medier påstods ha misskött sin privata ekonomi; att Kronofogden var efter henne. (Helt felaktigt som det visade sig.) Det blev rentav ett litet drev. Och det tog hårt.  

“De rykten som sprids om att jag är slarvig med pengar tar sig förbi min egen mentala skyddsbarriär. Trots att jag vid det här laget är van vid påhopp och har fått utstå mycket hat tidigare känner jag mig misslyckad på ett sätt som jag sällan gjort förut”, skriver hon. 

 Annika kom aldrig att arbeta som frisör. Hon säger att det är en vinst för världen; hon är nämligen enligt egen utsago värdelös på att klippa hår. 

Kort efter gymnasiet blev hon involverad i olika arbetsmarknadsprojekt kopplade till socialtjänsten i Angered. När hon sedan närmade sig 25-årsåldern, inledde hon en karriär inom facket. 2011 valdes hon till förbundsordförande för Vision (som då hette SKTF). Och gjorde sig ett namn som alltså uppmärksammades ändå upp i socialdemokratins ledning. Hennes nuvarande politiska plattform har två grundfundament.  Hon är riksdagsledamot för Stockholms kommun. Och så är hon ordförande för S-kvinnorna.  

 I våras blev det stort rabalder, när hon fronderade mot det egna partiet i frågan om möjligheten att byta juridiskt kön. Annika Strandhäll blev i just denna fråga – hör och häpna! – partner till SD och KD. 

 Förklara, tack! 

– Om jag får börja med min roll som ordförande för S-kvinnoförbundet – där är vi alltså emot självbestämmande av kön, utifrån ett kongressbeslut i höstas, vilket också var tidigare ordförandes linje. 

 Hon fortsätter sedan med att hävda en grundanalys, att vi människor har två biologiska kön. 

– Det finns i FN:s kvinnokonvention. Det är från den basen man måste se till exempel diskriminering. Det faktum att kvinnor föder barn, och att man historiskt i patriarkala samhällen velat kontrollera kvinnors sexualitet och kroppar – och även barnafödandet om man ska vara riktigt ärlig – det är ju själva grunden för mycket av det som är kvinnorörelsen. 

 Hon vidareutvecklar med argument som kan få en viss del av woke-vänstern att sätta eftermiddagsfikat i vrångstrupen. 

– Om man inte längre tror på två kön utan på 72 kön, och att biologi inte spelar någon roll, då måste man omvärdera grundsynen. 

Det är alltså Annika Strandhäll, S-kvinnoordförande och före detta jämställdhetspolitisk talesperson, som för ordet. Men hon gör en poäng av att hon också har (före detta) socialministerglasögon på sig i frågan. (En post hon tillträdde 2017 i samband med företrädaren Gabriel Wikströms sjukskrivning för utmattningsdepression.) 

 – Om vi går till det skifte som började runt 2008-2010 – en från början långsam men sedan skenande ökning av upplevd könsdysfori hos unga flickor mellan 13 och 17 år – ja, då upplever vi något vi aldrig tidigare sett historiskt. 

Hon nämner den omständighet, att könsdysfori traditionellt och generellt handlat om unga män i slutet av tonåren eller i tidiga 20-årsåldern. Men så kommer hon in på Sverige, 2015. Hon var då alltså ännu inte socialminister: 

– Det kom riktlinjer från Socialstyrelsen där man var positiv till hormonell behandling även för unga. Och min företrädare initierade en utredning i frågan 2016, något som skedde i tätt samarbete med Alice Bah Khunke och andra starka företrädare hos vår regeringspartner Miljöpartiet. 

Grundsatsen löd: Du själv bestämmer ditt kön. Annika talar med stark hetta om detta som ett stort misstag – men vill samtidigt ge ett visst försvar till S-Mp-regeringen. 

– De varningsklockor man nu har, hade vi inte i den tidens diskussioner. 

 När hon 2017 tog över socialministerposten fick hon ta över de riktlinjer som formulerats 2015. De var förstås alldeles för liberala med hennes nu-perspektiv. 

 – Vi fick jätteskarp kritik av Lagrådet – och det blev inget av detta före valet 2018. 

Mycket ödmjukgörande vatten har runnit under de könsdysforiska broarna sedan dess. Och Annika Strandhäll har gjort det varje makthavare borde göra: tagit till sig ny kunskap. 

– Vi har på senaste åren sett en ökning av könsdysfori med 2345 procent(!); och det handlar till 70 procent om flickor. Det finns ingen “bra” förklaring till ökningen, det är grunden till att jag omvärderat det här. 

Socialstyrelsen har gett henne rätt. För drygt två år sedan ändrades riktlinjerna, på grund av bristande evidens för de nya behandlingsmetoderna. Försiktighetsprincip måste gälla, enligt Strandhäll.   

– De här behandlingarna har ju irreversibla konsekvenser. 

 Hon nämner att man även i andra länder precis som i Sverige slagit till reträtt i frågan. 

 – Ursäkta mig, men Sverige är en sån jävla ankdamm ibland. I Storbritannien har National Health Service stoppat all behandling med hormoner riktat till barn och unga. I Frankrike pågår liknande utveckling, jag blev nyligen intervjuad av Le Monde om det här. 

 Hon utvecklar ett resonemang om att trans/könsdysforifrågan är “alla kulturkrigs moder”. 

– Den skär internationellt, den skär genom HBTQI-rörelsen. Så jag förstår ju att det här är konträrt även inom mitt eget parti. Det väcker så mycket inom människor – och även inom S-kvinnorna finns så klart många som tycker annorlunda i den här frågan.

Hon tror att diskussionen är långt ifrån avklarad i Sverige. 

– När det här tar fäste på riktigt så tror jag vi får en diskussion som går bortom kulturkrigsfrågan och som är mycket allvarligare. Det är ju tydlig belagt att det finns en samvariation med olika typer av psykisk hälsa och autism. Och då kommer man tillbaka till evidensen och försiktighetsprincipen. Men det handlar naturligtvis inte om att ta bort stöd och resurser till transpersoner. 

Hur har det känts att få ryggdunkningar från “fel håll” i den här frågan? Du har ju blivit nästan hjälte högerut...

– Jag tror man i den här frågan kan ställa sig där jag hamnat, av väldigt många olika skäl. 

Du var inte med på voteringen i riksdagen när det röstades om juridiskt kön. Lämpligt nog var du på möte i Europarådet i Strasbourg! 

– Jag brukar säga så här, att jag väl är den i Sverige som fått mest utrymme att säga att jag inte håller med partiet i den här frågan. Och jag har fått alla möjligheter att reservera mig internt och så vidare. Och om jag ska vara rak och ärlig – hade jag suttit i kammaren den dagen hade jag nog röstat som riksdagsgruppen. Jag hade alltså respekterat partimajoriteten. 

 Är denna partilojalistiska krumbukt ett inslag i kandidaturen till att efterträda Magdalena Andersson den dagen hon tackar för sig? Ingen aning; det är först när jag knackar ner dessa rader som tanken uppstår. Men att Annika Strandhäll har karisman och modet – och, vågar jag påstå: kärleken till politiken – som gör henne till partiledarämne är uppenbart. 

 Inte minst parat med den reflektion jag flera gånger fått höra från tjänstemän i det Myndighets-Sverige som har hanterat hennes frågor. Att Annika Strandhäll som minister varit påläst, kunnig, skarp. 

 En annan tanke far igenom mitt huvud, nu när Annika nyss pratat om att grunden är “två biologiska kön”. Vilket gör mig glad; det var ju så absurt det som till exempel jämställdhetsminister Jens Orback deklarerade runt millenniumskiftet, att “kön är en social konstruktion”. 

 Så jag passar på att fråga Annika:  

Är det inte lite överhajpat att påstå att vi lever i “patriarkat”? Enligt min ringa mening är det inte förtryck som gör att män och kvinnor hamnar i olika yrken och lönekategorier; det är som jag ser det i stort sett fria val. Könen funkar helt enkelt olika, och har olika preferenser, på gruppnivå. 

 Håller Annika med mig? Inte riktigt. 

– Jag tror inte att det de facto är så att man beroende på kön har en tydlig inre läggning till att göra vissa saker. Det finns en massa historiska och kulturella skäl till att det blivit som det blivit. Och jag menar att kvinnors ekonomiska jämställdhet fortfarande är en extremt viktig, och utmanande, fråga. Svenska kvinnor har i princip högst arbetskraftsdeltagande i hela världen - men om man tittar på livet från vaggan till graven så råder en extremt stor skillnad vad gäller livsinkomst. 

Hon nämner siffran 6 miljoner; att män under livet alltså skulle tjäna 6 miljoner mer än kvinnor. Må så vara. Men det handlar i så fall mest om skillnad i kapitalinkomster (plus att kvinnor, som nyss sagts, väljer mindre högavlönade yrken än män.) 

 Vi hinner inte argumentera färdigt om det, jag och Annika. Som den gentleman jag är, ger jag henne generöst slutordet i just den debatten. 

– Det finns en diskrepans i värderingen av till exempel människonära yrken, säger den före detta fackbossen. Och jag brukar säga det, att hela Metalls avtalsområde, om man tittar på det: Vilken grupp där har mest bekymmer, med deltider och annat? Och vilka har sämsta lönen?  

 Och hon pekar på kvinnors tillgång till riskkapital, som hon menar är mycket sämre än männens.  

– Här håller för övrigt även borgerliga feminister med mig – fast de har en annan maktanalys i grunden. Så det är klart att vi lever i ett patriarkalt samhälle. 

 ***

Läs även: Björn Ranelid: "Jag kommer att segra i det långa loppet"

Läs även: Bland kukar, raukar och katter lever en drottning