Bland kukar, raukar och katter lever en drottning

KABLANG! POFFSCH! SHADAPP!  

Hur börjar man en text om en person som bara finns i ett enda exemplar? Ingen annan lever, talar, målar, äter, klär sig eller tänker som Channa Bankier. Hon pratar och skriver ofta i VERSALER, säger saker med EFTERTRYCK, bygger egna ord och kraftuttryck med sin hesa stockholmska.   

Konstnärsgenombrottet skedde redan på sjuttiotalet, därefter har hon varit ständigt aktuell. I januari fyllde hon 76 år och dök nyligen upp i SVT:s program Sverige! - en okammad kärring med blåa eldögon som tog plats och skrattade åt sina dubbelhakor. Vem är hon, tänkte ungdomen? Det ska jag säga er: på Norra Gotland tronar en judisk drottning.  

Channa är övervintrad hippie, revoltör och provokatör. Otämjbar. FELTIDA, kallar hon sig själv. Hon vänder på dygnet och lever nästan uteslutande på espresso, egenhändigt rullade cigaretter utan filter och då och då lite havregrynsgröt. En sådan kosthållning leder till diabetes men inte ens den får henne att ändra riktning. Ratten har hon dock fått släppa. Med grå starr och NÅT JOX MED GULA FLÄCKEN har hon fått ge upp sina majestätiska Volvo Duetter, men en vän skjutsar henne vart hon vill, när hon vill.  

Channa och jag möttes första gången på internet, efter millennieskiftet i tiden före sociala medier, på mejlinglistan ”Sexdebatt” som hon startat med socialantropologen Petra Östergren. Channa, radiomannen Kjell Alinge och jag var nattugglorna. Vi skrev långa haranger och efterlämnade märkliga textspår till listans mer dagaktiva.  

Vårt första fysiska möte sammanföll med hennes make Jörgens plötsliga död 2005. Sorgen gjorde henne till zombie, hon bara sov, ett hibernerat, nästan rituellt tillstånd som varade många år. I drömmen höll hon fast Jörgen i världen. När hon orkade gick hon upp och målade, över tvåhundra tavlor av gråtande änkor blev det, med tårar som tatuerade ränder utmed kinderna.  

Medan Channa ömsom sov, ömsom målade i sitt hus utanför Hangvar, ockuperades den gamla gården från sent 1600-tal av fler och fler katter. När gråten slutligen stillnat väckte stanken av kattkiss henne tillbaka till livet. Jägaren kom och decimerade katterna till ett behändigt antal. I dag har hon två eller tre, lite beroende på havsörnens jaktlycka. Sedan fortsatte hon att måla fittor och kukar, bara hjälpligt förklädda till blommor och klippor.  

På nätet pratar vi jämt men i köttet har vi inte setts på över tio år. Både huset och Channa är samma, kanske lite slitnare. Nu sitter jag åter vid hennes köksbord, blir serverad espresso efter espresso och ibland en cigarett, nonchalant rullad så att halva tobaken faller ut om jag inte röker upp den fort och i rätt vinkel. Mina lungor klarar bara någon enstaka, Channas måste vara stålbeklädda.  

Att komma hit är att stiga in i en Barbro Lindgren-värld där Channa på samma gång är Loranga, Masarin och farfar Dartanjang, med sus i öronen och vatten i knäna. Hemtjänsten kommer två gånger om dagen och ser till att hon äter. I huset med sina tjocka vitkalkade väggar och ekgolv – vars breda plankor måste ha varit levande träd på 1500-talet – står det överallt små stilleben: kitschiga madonnor, indiska dödsgudinnor, keramikskålar med människohår, badankor i krukor, plastdockor med djurkroppar.  

Egna och andras konstverk överallt, både i och utanför husets två ateljéer, och i ladans sommarateljé. Badrummet finns i en tillbyggnad, väl tilltaget som ett vardagsrum med golvvärme, kyrkfönster och kulörta lyktor, både dusch, badkar och ett stort orangeri intill. Där tänkte jag odla lite GRÄS, påpekar Channa men jag ser bara en manshög fikus.  

På vinden står alla instrumenten. Där repar Channa en gång i månaden med bandet SKANDAL. Vad som än händer kommer de, trogna som klockor. Så har det varit i decennier.  

Övernattande vänner får bo i Lilla huset ett kort stenkast från huvudbyggnaden, en stuga med kök och säng, utan toa men med en maffig skorsten rakt genom huskroppen. Hela Channas boplats är vildvuxen, husen omgivna av åkrar och ovanför en vidsträckt gotländsk himmel utan början eller slut. Det är långt till närmaste mänskliga granne, runt knuten betar hundra kor.  

Ska man stanna över här får man programmera om sin syn på rent och smutsigt. Det är charmigt om än skitigt, inklätt i en hinna eller ett skirt dis av katthår. Under sorgeperioden var det kiss och bajs överallt och kamp om maten mellan de gråa tama och de svartvita vildkatterna. Det är SERVITÖRERNA, SERRU, förklarade Channa. Röken av de egenrullade har legat tät sedan sjuttiotalet men det är en angenäm doft som de tjocka väggarna härbärgerar.  

En gång luktade hela köket lik. En råtta hade dött under de breda golvbrädorna och ett sådant golv bänder man inte upp hursomhelst. Om några veckor blir han MUMIFIERAD, sade Channa, då försvinner lukten. Jag fick dricka många snapsar för att kunna ignorera den sötstickiga doften av död. En annan gång upptäckte jag lite småfull om natten i Lilla huset att en råttfamilj hade byggt bo under mitt täcke.  

Dörren är sällan låst men i hallen, precis innanför ytterdörren, hänger ett enormt, illrött basebollträ. DET ÄR FÖR NAZISTERNA, förklarar Channa. Ett tag var hon uthängt av nynazister, de ansåg henne vara ett främmande element. Liksom Jan Myrdal på sin tid, som föraktfullt kallade henne PÄLSHANDLARDOTTERN.   

Channa är ett med sitt hus och med den omgivande naturen som inte liknar resten av Sverige. Hennes föräldrar kunde inte förstå varför hon bosatt sig här men när de kom på besök kände de igen ett slags Polen i den gotländska myllan. Men vad gör hon egentligen på Gotland? Det är en vindlande historia.  

Channas farfar, en chassidisk rabbin i Polen, fick sex söner. Det tre äldsta följde i faderns fotspår och blev religiösa medan de tre yngsta lämnade det religiösa livet och blev affärsmän. När Förintelsen drabbade Europas judar utplånades familjen sånär som på de tre unga bröderna.  

Hur överlever Channas föräldrar andra världskriget? Den stilige Henryk Bankier och hans vackra fru Ewa är instängda i Warszawas getto. De ansluter sig till motståndsrörelsen, Ewa är kurir och tar sig via underjordiska gångar in och ut ur gettot med väskan full av dokument och vapen. Vid gettoupproret våren 1943 lyckas båda ta sig ut. De kommer ifrån varandra, Ewa följer med en grupp om sex personer genom tunnlarna, tre blir skjutna till döds, Ewa kliver över deras kroppar och når friheten. Henryk och Ewa återförenas och med hjälp av fyra polska familjer, tidigare affärskontakter, håller de sig gömda tills kriget är över. En av familjerna blir påkommen och avrättad.  

När Röda armén fritar staden står Henryk plötsligt öga mot öga med en vän från jeshivan, den judiska religiösa skola han gick i som barn. ”LEIBS DI?”, frågar de varandra – ”lever du”? Sedan räknar de upp alla de döda, de är många. Vännen blir handelsminister efter kriget och behöver någon som kan köpa sill i Norge. Henryk och hans bror Leon får diplomatpass och är plötsligt affärsmän igen, med resor i Norden och hyrd villa i Stocksund.  

Vid 39 års ålder, efter flera aborter i gettot, föder Ewa år 1947 i villan i Stocksund en liten flicka vid namn Hanna Jarkiewicz. Falska papper, falska namn, det tar flera år innan de återfår namnet Bankier.  

”Första året under Röda armén var hoppfullt och lyckligt men antisemitismen var stark i exilarmén från väst och det kommunistiska projektet knakade. Det SKET SIG efter ett år. Det tog lång tid för mina föräldrar att haja men sen fick de BAXA OM! Då var det bara JALLA!”, som Channa uttrycker det. 

Familjen hoppar av och blir flyktingar i Sverige. De flyttar från Stocksund till Midsommarkransen i Stockholm, tillsammans med farbror Leon och hans fru. Snart ansluter farbror Julek med fru, de har redan före kriget hamnat i Danmark och flytt över sundet till Sverige. Hanna Jarkiewicz blir Channa Bankier, ett ensambarn omhuldat av alla vuxna, marinerad i olika språk, de vuxna talar jiddisch och polska, barnflickorna norska, barnen på förskolan svenska.  

”Förr kallades det HALVSPRÅKIGHET, vilka DUMHETER, jag var FLERSPRÅKIG, det var en RIKEDOM. Polska och jiddisch OM VARTANNAT, sedan kom jag hem med svenskan så då FISCHLADE DOM IN DEN OCKSÅ. Det är som den där Netflix-serien om diamant-chassiderna i Antwerpen. De blandar JIDDISCH och FLEMISCH hejvilt, och så öppnar en fransman dörren och – KABLAM! – alla börjar tala franska SERRU, men så dör den där fransmannen och då återgår alla till att tala JIDDISCH och FLEMISCH igen. FASCISTER klarar inte sånt här. De vill HÅLLA ISÄR. VI vill KREOLISERA. Föra ihop. Blanda allt samtidigt!” 

Föräldrarna vill att Channa ska bli läkare eller jurist men själv vill hon bara rita. Hon får körtelfeber, är hemma i månader, SUMPAR skolan. Familjen bestämmer sig för att flytta till Israel, Channa VÄGRAR gå i israelisk skola så det blir socialistiskt kollektivliv i kibbutz Givat Haim i Galiléen. Där träffar hon många utländska studenter, konstnärer, får andra tankar, vill gå andra vägar. Där sätter tecknandet i gång på allvar. Medan hennes far och farbror importerar SAAB till Israel vill Channa hem. Hon återvänder till den svenska skolan.  

”Jag började skolka SYSTEMATISKT. Drev på Stockholms gator i duffel med peacemärke på ryggen. Jag fick STRECK I ALLT från Kungsholmens läroverk. Med skolans godkännande fick jag sluta och börja på ABF:s konstskola. Jag VÄGRADE allt annat. Att göra bilder blev nåt slags huvudspråk för mig.”  

Sedan kommer hon in på Kungliga Konsthögskolan, Mejan, på Skeppsholmen. Föräldrarna är mäkta stolta.  

”Men jag var en annan sort. Skolan jobbade med den västerländska normen. Ulf Linde var professor, det var så STRIKT. Impressionism, expressionism, surrealism. Jan Hofström och Olle Kåks gick där, de var strikta och successful. Uffe Linde förstod ju INGENTING av vad jag gjorde. Han var duktig jazzpianist, i jazzen var han fri men i konsten skulle han lära oss rätt och fel. Jag var ju hippie! Hade andra referensramar: asiatisk och afrikansk konst, indiskt, fornegyptiskt. Redan 1969 var jag UTRANGERAD. Avvikande i både temata och material. Jag gjorde inte revolt, det var bara vad mina händer gjorde. Jag gjorde helt enkelt andra saker. Skolan blev ett FÄNGELSE. Jag gick inte på Uffes föreläsningar. De var så OTROOOLIGT tråkiga. Men en dag – han hade förpliktelse som professor att gå till alla ateljéer och säga något – då klev han in, såg sig omkring, suckade och sa ”Hörredu, får jag ett papper!” Sedan plitade han ner två slags ögon och sa ”ögon ska alltså inte tecknas såhär, utan såhär.” Och så gick han. Men då sa min lärare Per Olov Ultvedt ”Du ska inte lyssna på honom, bry dig inte.” Per Olov var en ohierarkisk person.”  

Och här kommer till slut svaret på frågan Gotland: ”Efter kårhusockupationen 1968 blev jag och min dåvarande kille uteslutna. Vi var inte längre kulturrevolutionärer. Vi flydde, hyrde hus i Klintehamn. Det blev vår tillflyktsort på en öde ö, det där SOMMARFJANTET på Gotland hade ännu inte kommit i gång. Så dog min farbror Julek och jag fick ett arv. Jag ringde en mäklare: ”Finns det något hus för tjugotusen?” Ja, längst ner på listan, ett ruckligt på norra Gotland utan vatten och avlopp. Det var så jävla SOPPIGT men vi gjorde det fint. Kjell, som hade bott i huset som barn, övervakade renoveringen och blev en vän.” 

År 1971 lämnar Channa sitt skolfängelse. Det sista hon gör är att stjäla några stolar och stafflier och sedan, när hon går över Skeppsholmsbron, låter hon den tunga nyckelknippan med alla skolans huvudnycklar, glida ner i vattnet. TACK O HEJ. Channa är avvikande som konstnär men blir snabbt upptäckt av Lise Kåreson på Galleri Doktor Glas.  

”Hon scoutade mig. Vågade visa upp allt det där erotiska. KUKARNA. Första stora utställningen var 1974. Där gick det igenom, Knullet var huvudnumret, en tavla som jag hade målat hemma. Kunde inte göras i skolan för den var så fel. Jag fick en egen nisch, det blev utställning efter utställning. 1979 visade jag Gula floden, det blev BRAKSUCCÉ med förstasidan på DN:s kulturdel. Då var mitt språk accepterat. I svenskt konstliv blev jag en särling men en etablerad och uppskattad särling. En position jag gillar. Det här sättet att bo är avgörande. Här är det bara jag som bestämmer. Ingen kommer hit och säger SÅ HÄR RITAR VI INTE ÖGON. Jag har inte befunnit mig i hierarkins område.” 

Konsten då? Varför bråkar du med konceptkonstnärerna och deras tillskyndare? 

Hela konceptsvängen är SKITTRÅKIG! Det är bara idéer. Det är inte saker. Inget att hålla sig i.  

Att ställa fram Lars Vilks framför all annan konst är en örfil. Vi som är gestaltande och tror på bildens förmåga räknas inte. I mitt arbete är GREJERNA GREJEN, jag vet aldrig innan vad jag gör. I görandet blir jag en del av en världsomspännande upptäcktsresa. I konceptkonsten går teorin före konsten. Min konst är OKONTROLLERAD!  

Hur känns det att vara svensk jude i gotländsk exil?  

”Min farfar hade sex söner, tre chassider och tre VÄGRARE. De blev andra slags judar, en ny egensinnig sort. Så fort pappa steg ur den där chassidiska påsen började han träffa tjejer! Han hade till och med en kinesisk tjej, det finns bildbevis. Han var så ojudisk, så SCHIKTSEDIK! Sedan träffade han mamma, en ortodox judisk tjej från Lodz. Jag är lika judisk som farfar, det finns ingen osäkerhet där. Det judiska arvet finns i mina bilder. Och Judiska församlingen postar över ett paket torrt matsebröd inför varje pesach.” 

Kroppen är alltid närvarande. Channa är skoningslös mot sig själv, uppslukad av sin kropp. Inget stör hennes skarpa blick. Jag tjuvkikar på dubbelhakorna, det mjuka skinnet på överarmens insida. Detta är en människa som glöder en ungdomens glöd vid 76, fortfarande vetgirig.   

”När jag var 15 upptäckte jag mitt ansikte. Jag målade det om och om igen. Jag har målat hundratals självporträtt av det där föränderliga ansiktet, letat i hudens små utrymmen. Det händer en massa MAKALÖSA grejer, varje gång jag plockar fram en penna så vet jag inte vad som ska hända: ”Aj, det var det jävligaste, vad hände här!”. På åttiotalet gick jag IN i kroppen, målade blommor som var fittor. Jag är en skildrare av kroppen och kroppsliga erfarenheter.”  

2016 började Channas kropp trilskas efter 40 års konstant ätande av antidepressiv medicin. Hon slutade tvärt och det blev kaos.  

”Utsättningen! Jag fick en doktor Eva i Visby som hjälpte mig att trappa ner långsamt. Hon ringde varje måndag och torsdag och fanns tillgänglig på Messenger. Det var oförutsedda kroppsliga reaktioner, smärta, SVIMNINGAR. Jag fick kontakt med en professor i Stockholm. Man hade ännu inte börjat tala om utsättningssymptom av antidepressiva, jag blev hans patient zero. Jag är så fascinerad av kroppens alla skiftningar, de yttre och inre. Jag är en forskare, obekymrad, konstaterande. Men en dag blev det trassel. JAG BLÖDDE NER EN HEL AMBULANS. Sedan blev det gastroskopi i blåa pappersbyxor med glipa för stjärten. Man kunde ju få ner EN HÄST – i varje ben! Men hur dåligt jag än mådde så gick jag upp och målade. Samma motiv i tusch om och om igen – en klippa eller rauk, eller kuk. Två om dagen. Lagt tusch ligger! Det blev exakt 827 klippor, nu ligger de i två stora högar i ateljén. Och om några veckor har jag äntligen gjort mig av med de antidepressiva.”  

Channa frågar om jag vill ha gröt och öppnar en blå handmålad kökslucka. Hela översta hyllan består av ett storpack med tändare, längst ner ligger paket efter paket med John Silver rulltobak i prydliga rader. I mellanhyllan där espressokapslar samsas med kattmat, fiskar Channa fram ett inklämt paket havregryn. Två minuter i mikron, på med lingon och middagen är serverad. Det är godare än det låter. Vi dricker Campari och Aperol till. I dricksglas. Channa är tio är äldre men samtidigt piggare än jag minns henne. Hon glöder starkare, iförd en kurdisk t-shirt med en ung kvinnlig krigare på bröstet. De nya katterna är skygga, när jag många timmar senare går ut till Lilla huset får jag en uppdatering på Messenger att så fort jag gått pep de in, hungriga och kärvänliga. Inga råttbon i sängen den här gången, jag sover som ett barn.  

Nästa dag är den andra lik. I Channas värld vilar jag i det monotona och repetitiva. Dagarna är alldeles stilla, kvällarna i intensivt samtal. Hon är alltid upp hela natten, jag låter henne sova bort förmiddagen, insuper sommarluft och fågelkvitter på en sten bakom huset tills klockan blir åtminstone ett. Sover hon smyger jag ut igen, hälsar på grannens kor. Marken vibrerar när hela flocken rusar mot mig och jag ber till högre makter att de ska respektera den elektriska tråden som skiljer oss åt. De stannar tvärt och vi glor på varandra, ömsesidigt nyfikna.  

När Channa har vaknat och satt på sig en kimono på trekvarten sitter vi vid köksbordet igen. Espresso, tobaksflagor i munnen, gröt och likör. Samtal om konsten och vikten av att bilder sticker ut, släpper från papprets yta. Hon pratar, jag flikar in och lyssnar.  

”Att vara självcentrerad är att vara i nuet. Det ABSOLUTA nuet. Men jag är självcentrerad med andra.  

En del vänner orkade inte med svimningarna, drog sig undan. Men bandet kommer. De BAXAR UPP mig på vinden och BAXAR NER mig igen när vi repat klart. Vare sig jag har svimmat eller ej.”  

Har du blivit anklagad för att appropriera eller exotifiera, med din asiatiska stil i verken Knullet och Gula floden eller de afrikanska influenserna i färgsättning och huvudbonader hos de gråtande änkorna?  

Ögonen glöder till, hon sträcker upp långfingret i ett ”fuck you” tecken.   

”SCHMAPPROPRIERING! Alla kulturella system är öppna för alla. Allt kan verka samtidigt och parallellt. Allt jag gör blir CHANNISKT ändå. Konsten är en linje som ligger i min arm, mer fysiskt än mentalt. Min kropp arbetar, min hjärna sysslar mycket mer med att säga ”Det var det jävligaste!” Att appropriera är att adoptera. Det är tydligt att jag, vad jag än lånar, adopterar. Att låna från andra är ett annat sätt att beskriva världen! Tillbaka till det KREOLSKA. Hela mitt arbete kan sammanfattas som något slags KREOL! Jag är intresserad av att låna. Ser det kul ut så in med det bara!”  

Jag tänker att du är sådan som DN-skribenten Hanna Hellquist vill vara men aldrig riktigt lyckas bli. En excentriker som går sin egen väg, i ett hus på landet, långt från parnassen och alla hänsyn som tas till den.  

”HANNA WHO? Jag ryser! Hon befinner sig hela tiden på ytan, diskuterar den här livsstilen som avvikande. Det är den INTE. Hon pratar om det men gör det inte. Några höns i trädgården och dessa förbannade findukningar hon pysslar med…” 

Kroppen och erotiken har varit en ständig tråd genom ditt liv och konstnärskap. Kroppen förändras ännu, du fascineras lika starkt av den. Men vad hände med sexet och männen?  

”Åh, KUKMYSTERIET! Jag trodde efter Jörgens död att det var slut. Det fruktade jag mest, föreställningen om att gå i sparlåga. Men det gjorde jag inte. Jag går kanske lite långsammare och har blivit lite tjock, men så plötsligt var jag STÖRTKÄR så där som när jag var fjorton. Jag är 76 år gammal och gör precis som jag vill. Det är bekvämt att åldras i den här generationen, vi åldras inte by the book.”  

Det blev inga barn?  

”Det blev en abort och ett utomkvedshavandeskap men inget barn. Det var en STOR SORG då men jag har helt accepterat. Vi stretade men till slut orkade vi inte hoppas, längta och bli besvikna. Vi ställde av. Jag ordnade en spiral och återerövrade min sexuella frihet. Den moderna kvinnligheten ger möjlighet att välja bort.” 

Vad gör du när du inte målar eller spelar trummor på vinden?  

”FOTBOLL! Jag har alltid älskat det. Så kul spel! Serierna, mästerskapen. Fotboll är ingen solosport, alla vet var alla är. Killars och tjejers spel är så olika, de springer på olika sätt. Kvinnornas breda bäcken gör dem mer framåtlutade, spelet pågår liksom UNDER och BAKOM dem. Killarna spelar FRAMFÖR sig. Vi är ett gäng som ses och tittar ihop, sitter och ser allt från OBEN, som fåglar betraktar vi dessa trapetskonstnärers samspel. Och JUBLAR!”   

En bil kör in på gårdsplanen. Det är fotografen från Slite, en vän sedan decennier, en skäggig, oklippt herre i flanellskjorta och svårbestämbar ålder. Han knäpper lite bilder och är sedan borta lika kvickt som han kommit. Vi pratar vidare tills mörkret lägger sig och katterna skyggt smyger in med kurrande magar. Det blir ännu en natt i Lilla huset och ännu en långsam morgon med kor. Jag lämnar en nyvaken vilt rökande Channa med löfte om snar återvändo.

***

Läs även: Andrea Tarrodi: "De stora kompositörerna hade också könssjukdomar"

Läs även: Konsten att tillverka en kaffemugg för en femma