Charlie Weimers: ”Det var mitt Jimmie moment”

En tropisk hetta vilar över Bryssel. Men på Charlie Weimers kontor i Europaparlamentet bärs det kostym. 

– Priset man betalar för att vara konservativ, skämtar en av hans assistenter. 

Vid det här laget har EU försvunnit från de flesta väljares radar. Men i parlamentets glas- och stålkomplex i Bryssel är det nu de avgörande förhandlingarna sker. Det är först efter valet partigrupperna formas, och ju större grupp, desto mer inflytande. 

För Weimers ser det ljust ut. Trots att Sverigedemokraterna för första gången någonsin backade i ett val blev deras partigrupp, nationalkonservativa ECR-gruppen, tredje störst i parlamentet. Även om högervindarna inte riktigt märktes i Sverige blåser de friskt på kontinenten. 

Kanske hade SD:s valkampanj ”Mitt Europa bygger murar” fel fokus, funderar Weimers. Migrationen är ett hett ämne på kontinenten, men i Sverige hade makt- och plånboksfrågorna engagerat mer. Problemet är bara att de fortfarande är abstrakta för väljarna. 

– Väljarna har ju inte sett räkningen för klimatpakten ännu, eller tvångsrenoveringarna. När den dimper ner i brevlådan blir det en annan sak. 

Men det finns en annan tänkbar faktor bakom Sverigedemokraternas väljartapp. En månad före valdagen publicerade TV4:s Kalla Fakta sitt program om SD:s så kallade trollfabrik: ett tjugotal sociala medie-konton, de flesta på Tiktok, som sprider opinionsmaterial utan att det framgår att partiets kommunikationsavdelning ligger bakom. Huruvida det var något att höja på ögonbrynen åt debatterades flitigt – på bekostnad av politiken, anser Weimers. 

– Halva min utfrågning i SVT bestod av frågor om TV4 och Kalla Fakta. Det är femton minuter primetime-tv där politik försvinner och ersätts av något jag som Europaparlamentariker egentligen inte har att göra med. Det är ju kommunikationschefen som hanterar partiets centrala sociala medie-kommunikation. Jag har mina egna kanaler. 

Att programmets tajming kan ha påverkat valresultatet tror Weimers var avsiktligt från TV4:s sida. Journalistpraktikanten som wallraffade på SD:s kommunikationsavdelning försökte nämligen först få jobb hos honom. Ansökan trillade in hösten 2023 och det fanns en hel del entusiasm på kontoret kring en så kvalificerad kille med bakgrund från GP och TV4. 

– Men jag kände att det var något som inte stämde. Varför skulle en kille som har jobbat som frilans, i den utsatta situation som frilans är, spoliera sin journalistkarriär för en praktikplats hos Sverigedemokraterna i Bryssel? 

Det hade alltså spolierat hans karriär att jobba hos SD? 

– Det tror jag. Det är inte lätt som frilans att få jobb på TV4 om man har jobbat för oss, det är min lilla fördom om journalistvärlden i stort. 

Weimers säger det med ett leende. Han har ju trots allt inget att sörja; Sverigedemokraterna behåller sina tre mandat samtidigt som partigruppen växer så det knakar. Och storleken spelar roll. EPP-gruppen, där Moderaterna och Kristdemokraterna sitter, har den senaste mandatperioden givit den gröna gruppen stort inflytande – nu hoppas Charlie Weimers på att ECR-gruppen kan hamna i en motsvarande position. 

Ett positivt tecken är mötet han just haft med parlamentets talman Roberta Metsola. 

– Något sådant möte blev vi inte inbjudna till 2019. 

Metsolas kontor ligger relativt centralt i byggnaden. Det är rymligt, inredningen ser dyr ut och receptionisten bär frack. Som jämförelse ligger Weimers kontor i en korridor delvis täckt av byggplast, det borras någonstans utom synhåll, och i väntan på att rummen ska omfördelas inför kommande mandatperiod har även hans nya SD-kollegor Beatrice Timgren och Dick Erixon trängt ihop sig bland flyttkartongerna. 

Att försöka hitta inne i parlamentets labyrint av sammanlänkade byggnader är som att försöka hitta ett dokument på parlamentets hemsida: utmanande. Kontor och mötesrum ligger utspridda över flera sammanlänkade byggnader, upp till 16 våningar. Många korridorer ser helt identiska ut. Att navigera dem kräver vilja – men det brukar inte saknas. 

– De som kommer hit är i påfallande hög grad EU-entusiaster. Det är därför de vill vara i Bryssel. Jag kom hit ändå, säger Weimers. 

Det var 2014 och maktskiftet i Sverige innebar att han förlorade jobbet som politiskt sakkunnig på socialdepartementet. I stället fick han jobb som stabschef hos Lars Adaktusson. På den tiden var Charlie Weimers nämligen kristdemokrat, något han hade varit halva livet. 

Men vi backar bandet ännu mer, till uppväxten på Hammarö just söder om Karlstad. 

– Många andra politiker kan berätta om svåra uppväxtvillkor och hur de trotsade oddsen. Jag kan inte komma med någon sådan historia. Det var villor, medelklass, småföretagarföräldrar och en trygg skola. Man cyklade in till Karlstad, drack några folköl, gick på tennisträning… För mig är det snarare en politisk drivkraft att färre och färre i Sverige får uppleva den sortens uppväxt i dag, säger Weimers. 

Han blev politiskt aktiv i tonåren. MUF var ”egentligen det enda alternativet” för någon med borgerliga värderingar, men medan Weimers var konservativ var Moderata ungdomsförbundet snarast nyliberalt. Efter ett år, 1998, bytte han till KDU. 

Men hur blir en sextonåring konservativ från första början? 

– Jag blev intresserad av historia i lågstadiet och läste väldigt mycket. Jag fick ett slags respekt för vår kultur, för vad tidigare generationer åstadkommit som gör att vi kan leva i det samhälle vi gör i dag. En instinktiv känsla av att sammanhang betyder någonting. Och ja, patriotism skulle jag väl lägga till. 

Weimers gör en kort paus. 

– Sen var jag skeptisk mot stor invandring redan från ganska unga år. Det hängde ihop med en händelse som en vän till familjen blev utsatt för i Eskilstuna. 

Vännen var i femtonårsåldern och fick sin cykel stulen. Han lyckades spåra upp tjuven, konfronterade honom öppet och tog tillbaka sin cykel. 

– Tjuven visade sig vara av Mellanöstern-härkomst. Han sammankallade sin familj och, ja, släkten, och stod en dag utanför skolan och väntade på att ge min vän kompanistryk. Det väckte väldigt många funderingar hos mig. Inte minst jämförde jag med hur reaktionen skulle ha blivit i min släkt om jag hade kommit till dem och bett om hjälp att spöa upp offret för min cykelstöld, säger Weimers. 

Han ler snabbt. 

– Det var mitt Jimmie moment. 

Hade du kontakt med invandrare som gav ett positivt intryck också? 

– Ja, självklart. Jag hade ju klasskompisar på gymnasiet i Karlstad som var vanliga schyssta grabbar, ville vara en del av samhället, vara med på klassfesterna, integreras. Jag såg ju skillnaden där och har alltid vinnlagt mig om att inte dra alla över en kam. Men samtidigt måste vi kunna diskutera den ackumulerade effekten av migrationen. 

Med andra ord: att även om inte alla muslimer i Sverige vill ersätta sekulär lag med sharialagstiftning så finns en del som vill det – och ju större invandring från muslimska länder, desto större blir gruppen i Sverige som inte omfamnar den svenska yttrandefriheten, religionsfriheten och åsiktsfriheten. 

– Jag har aldrig varit emot all invandring, men jag har sett invandring från vissa delar av världen som problematisk under hela mitt vuxna liv. Men det var ju ett enormt tryck inom Kristdemokraterna när jag var med där att inte säga något kritiskt om invandringen, tillägger Weimers. 

Ändå investerade han en lång politisk karriär i KD. Efter tio år blev han KDU-ordförande med nuvarande partiledaren Ebba Busch som andranamn, sedan kommunalråd i Hammarö och sakkunnig åt socialminister Göran Hägglund. Därefter Bryssel. Och sen kom skrällen, tre dagar före riksdagsvalet 2018: Charlie Weimers går över till Sverigedemokraterna. 

Partikamraterna beskrev det som en blixt från klar himmel. ”Ett sällan skådat svek”, sa en insider till Aftonbladet. Känslorna har fortfarande inte lagt sig. ”Ta inte upp det namnet med mig”, sa den tidigare partiledaren Alf Svensson till Nya Wermlands-tidningen förra månaden. 

För Weimers var partibytet däremot resultatet av en lång process. Bakgrunden är att Kristdemokraterna är ett splittrat parti: å ena sidan den kristna vänstern, å andra sidan den retoriskt hårdföra högerfalangen som Weimers och Ebba Busch representerade. De vann flera små politiska segrar, och sedan en stor 2015 då Busch vann partiledarstriden mot Jakob Forssmed. Men sen kom tvivlet krypande. 

– Jag hoppades ju hela tiden att Kristdemokraterna skulle komma till en punkt där man kunde tala öppet om invandringen. Och jag tyckte att vi nådde en lång väg under min tid i partiet. 

Men så gjorde Busch ett utspel om att fler av de afghanska invandrare som fejkat sina asylskäl borde få stanna i Sverige. Sedan sa hon att det skulle dröja tjugo år innan hon skulle kunna sätta sig ner och förhandla med SD. Hon bytte visserligen åsikt året därpå, men då hade Weimers redan lämnat partiet. 

– Vad jag kände där och då var att om det ska ta tjugo år innan vi kan bilda en högerregering i Sverige igen, på grund av att borgerliga företrädare rider på höga hästar, då är jag inte med längre. Vi hade vunnit, men det var ingen vinst. 

Hur var din syn på Sverigedemokraterna på den tiden? 

– Att partiet hade utvecklats, säger Weimers. 

Han nämner det nya principprogrammet 2011 och att partiet klippte bandet till ungdomsförbundet 2015. 

– Det gjorde intryck på mig, för ungdomsförbundet var pro-ryskt och antiisraeliskt. För mig är det två varningssignaler. Jag tycker att Israel är ett lackmustest för nationalister. Är man nationalist och stödjer Israel, då är man kosher. Är man nationalist och emot Israel, då kan det nog finnas mer bakom som inte är så trevligt. 

Även i moderpartiets historia finns förstås kapitel som inte heller är så trevliga. SD:s kritiker ifrågasätter ofta att Jimmie Åkesson och andra ledande sverigedemokrater gick med i ett parti som vid nittiotalets mitt fortfarande hade band till vit makt-rörelsen. 

– Jag har väldigt lätt att se varför Jimmie Åkesson gick med i det partiet. Han såg ett parti som kunde utvecklas till att bli någonting i stil med vad Sverigedemokraterna är i dag. Han gick in i partiet för att förändra det och han har lyckats, säger Weimers. 

För honom var det ett svårt beslut att gå med, trots att han hade tappat tron på Kristdemokraterna. 

– Att byta parti var mitt livs svåraste beslut. Man har byggt upp vänskaper, gått igenom vått och torrt tillsammans, kämpat för en gemensam sak man tror på. Många betydelsefulla vänskaper gick förlorade när jag bytte parti. Många av bröllopsgästerna när Jenny och jag gifte oss försvann i ett slag. 

Även Jenny hade Charlie träffat i KD. Det var hon som raggade upp honom, berättar han och ser lite stolt ut – och det var även hon som tog första steget över till Sverigedemokraterna. Våren 2018 fick hon en tjänst på partiets informationsavdelning, och genom henne lärde Charlie känna Mattias Karlsson. Det var honom han kontaktade när han hade bestämt sig. 

Elaka tungor menar att det helt enkelt var ett slugt karriärdrag att lämna posten som relativt anonym tjänsteman för att bli profilerad EU-parlamentariker, men det var inte dealen, säger Weimers. 

– Det enda jag sa var att jag kommer att förlora min försörjning nu, kan ni försöka ordna någonting. Mattias sa att ”ja, det kan jag, men vi kan inte lova att du blir EU-parlamentariker”. Men han lade mycket energi på att försöka få in mig på valbar plats, och han lyckades. 

Vi äter lunch på en av uteserveringarna vid Place du Luxembourg, torget framför parlamentets huvudentré. För några månader sedan var det insvept i röken från brinnande bildäck när upprörda bönder protesterade mot EU:s klimatpolitik. I dag har de ersatts av propalestinska demonstranter, avskilda från parlamentets entré av taggtråd och poliser. På torsdagskvällarna samlas i stället de yngre EU-tjänstemännen på torget för att njuta av den osvenska alkohollagstiftningen – i Belgien får man köpa takeaway-öl som får svenskt starköl att framstå som lättöl. 

De olika partigrupperna har förstås olika stamhak. På hörnan ligger de konservativas favoritställe, där Nigel Farage brukade svinga sin bägare innan Storbritannien lämnade EU. Vi slår oss ner på restaurangen intill. 

– Det här är egentligen de grönas ställe, medger Weimers. 

– Vad kan jag säga. De konservativa är bättre på öl, men de gröna är bättre på mat. 

I Bryssel innebär grön mat inte tofu och quinoa, utan fullt normala hamburgare. Man kan till och med beställa den blodig utan att få Livsmedelsverkets rekommendationer till svar. 

För att vi inte ska glömma att vi trots allt befinner oss mitt i den europeiska byråkratins hjärta berättar Weimers och hans medarbetare om några av de mer bisarra politiska förslagen han har röstat nej till. Som att upprätta ett EU-monument i varje kommun i medlemsstaterna för att ”ge medborgarna en visuell symbol för den europeiska integrationen”. Är man skeptisk till EU:s expansion blir den sortens påfund övertydliga exempel på hur Bryssels politiker och byråkrater har tappat perspektivet på vad unionen bör ägna sig åt. 

– När Europaparlamentariker kommer hit för första gången är de ofta förvirrade. Det är svårt att hitta till olika rum, det är en överväldigande byråkrati och man vet inte var man ska börja. Så man går tillbaka till de frågor man brann för där hemma. Alla tar sina favoritfrågor med till EU och struntar i att de inte alls hör hemma på EU-nivå, säger Weimers när vi återvänder till parlamentets luftkonditionerade labyrint. 

Att hålla emot är inte lätt. Dels eftersom förslagen är så många: över 10 000 nya eller uppdaterade rättsakter klubbades i EU under föregående mandatperiod, enligt Weimers beräkningar. Dels eftersom det kan se dåligt ut att rösta nej. Många lagförslag marknadsförs med den sortens goda värderingar som man i princip måste ställa sig bakom för att inte framstå som moraliskt tvivelaktig.  

Chat Control, som går ut på automatisk övervakning av alla medborgarnas digitala kommunikationer, presenteras som en insats mot barnpornografi. Makten över social arbetsmarknadspolitik förskjuts till Bryssel under förevändningen att bekämpa barnfattigdom. 

– I Sverigedemokraterna röstar vi nej till väldigt mycket. Det sätter oss i en utmanande position, men någon måste göra det. Och jag tror att tiden talar till vår fördel. 

Valresultatet kan tolkas som en bekräftelse av det. Likaså vårens bondedemonstrationer. Även i Sverige är opinionsmätningarna tydliga: stödet för ett EU-medlemskap är utbrett, stödet för en ever closer union svagt. Men i Bryssel råder ett politiskt mikroklimat där man måste röra sig ut på de politiska höger- och vänsterkanterna för att stöta på motstånd mot EU:s expansion. 

För trettio år sedan kom den starkaste kritiken från vänstern, som uppfattade EU som ett högerprojekt för att tvinga på medlemsländerna ekonomisk liberalisering. I dag kommer den starkaste kritiken från högern, som i EU ser ett vänsterprojekt för att bygga en enorm välfärdsstat. Men paradoxalt nog finns några av de mest entusiastiska federalisterna i mittenhögergruppen EPP. 

Charlie Weimers misstänker att många konservativa på kontinenten betraktar EU som en sorts restaureringsprojekt. Medvetet eller omedvetet romantiserar de den sortens mångfald av nationaliteter under en stark stat som rådde i Österrike-Ungern eller det tyskromerska imperiet. 

– Men i termer av stor eller liten stat är det klart att EU är ett vänsterprojekt. Det är en stat som hela tiden växer, och i takt med att överstatligheten har ökat så har också utrymmet för vänsterpolitik ökat. 

Det finns gott om exempel. Den ”sociala pelaren” flyttar makten över arbetsmarknad, utbildning och jämställdhet till Bryssel. Den lånefinansierade coronafonden ger EU 750 miljarder euro att omfördela. Den så kallade gröna given ger kommissionen kontroll över medlemsländernas klimatpolitik. Men den stora striden kommer att handla om EU:s budget, säger Weimers. 

– EU är i dag begränsat av att budgeten kommer ur medlemsstaternas statsbudget med deras samtycke. Det hatar man i Europaparlamentet. Det enskilt viktigaste för en genuin federalist är att stärka vad de kallar ”egna medel” och få bort medlemsländernas veto över unionens långtidsbudget. 

Egna medel är en av de många språkliga krumbukter som EU:s institutioner tar till för att slippa använda ordet skatt. En annan är ”avgift”, som i plastavgift och digital avgift. Den kommande importavgiften på CO2-intensiva varor kallas ”gränsjusteringsmekanismen för koldioxid”.  

– Men snus är snus, om än i silverdosa. 

Förlorar medlemsländerna sitt veto så förändras allt, menar Weimers. Då skulle majoriteten bestämma storleken på den gemensamma budgeten – och majoriteten av medlemsländerna är nettomottagare av EU-stöd med ett uppenbart intresse av att få mer pengar. Nettobetalarna, länder som Sverige som har ett intresse av att bromsa utvecklingen, skulle enkelt köras över och EU:s expansion lägga in en helt ny växel. 

Vilket är raka motsatsen till vad Weimers vill. Hans mål är ett mellanstatligt samarbete som begränsar sina beslut till frågor om handel, inre marknad och vissa klimatfrågor där det finns skäl att samordna resurser internationellt. Ett sådant samarbete är inte bara långt ifrån dagens EU – det är i rakt motsatt riktning till vart EU är på väg. Trots de konservativas framgångar i valet domineras Europaparlamentet fortfarande av dem som vill fortsätta maktöverföringen till Bryssel. För att inte tala om kommissionen. 

– För varje riksdagsval vi har i Sverige blir övningen mindre och mindre betydelsefull, som Weimers uttrycker det. 

Så hur ser egentligen en realistisk väg till ett begränsat, mellanstatligt EU ut? 

– Den vägen är väldigt lång. Det är det ingen idé att hyckla om. Att vända på skutan kräver en koalition av suveränister och frihetliga, och det kräver att en stor andel av EU:s regeringar domineras av samma krafter. Då kan man börja ändra riktning. Men då måste alla stjärnor stå rätt. 

Weimers rättar till glasögonen och fortsätter: 

– Jag ser min roll här som att försöka minimera skadan. Alltså att försöka stoppa ingripande lagstiftning, försöka göra svenskar medvetna om att det här är ett projekt som i ökande utsträckning gör oss fattigare snarare än rikare, så att vi bygger upp en kritisk massa som inser att en annan EU-linje är ett måste. Då kan vi börja förhandla om svenska undantag från EU-lagstiftning. Det tror jag är det bästa vi kan åstadkomma inom ramen för det EU-bygge vi har nu. 

Men om din vision för EU är så långt borta, och det bästa Sverige realistiskt kan hoppas på är undantag – varför ska vi då vara med i EU över huvud taget? 

– Innan vi inleder en diskussion om det svenska medlemskapet måste vi utvärdera dess för- och nackdelar. Vi måste titta på vilka säkerhetspolitiska implikationer det har att stå innanför respektive utanför EU-samarbetet. Och vi måste studera det brittiska utträdet extremt noga. Som konservativ gillar jag att bygga på erfarenhet. När vi har en bättre bild av vad Brexit ledde till för Storbritannien, då är jag beredd att formulera en skarpare åsikt om saken än i dag. 

Men jag noterar texten på kontorets kaffemuggar: ”Ta tillbaka kontrollen”, en blinkning till Brexitkampanjens slogan. 

Och när det kommer till kritan finns det gränser för hur mycket EU kan expandera innan Weimers omvärderar sin försiktigt konservativa hållning. 

– Om vetorätten inom skattefrågor och gällande EU:s långtidsbudget slopas, då har Sverige reducerats till en nordlig skatteprovins i Europas förenta stater. Då måste vi agera tillsammans med andra stater som inte accepterar det och börja titta på alternativ. 

***

Läs även: Annika Strandhäll: "Klart vi lever i ett patriarkat"

Läs även: Björn Ranelid: "Jag kommer att segra i det långa loppet"