Germund Hesslow: ”Din IQ förutsäger hur det kommer att gå för dig” 

Jag hittar Germund Hesslow på John Scott’s pub i Lund med en öl och en kungspudel. 

– Rufus, min ständiga följeslagare, presenterar Hesslow honom. 

Jag är på väg att kommentera diskrepansen mellan namnet (latin för röd) och faktum att Rufus är kolsvart, men Hesslow hinner före. 

– Han är uppkallad efter två av Winston Churchills hundar. Och så finns det ju inget latinskt klingande namn för svart som är helt lämpligt. 

Hesslow är professor i neurofysiologi och expert på inlärning och minnen. Vid sidan av sin forskning har han i över trettio år hållit en föreläsning på läkarprogrammet i Lund om arv, miljö och psykologiska skillnader mellan könen. Kontentan är att skillnader på gruppnivå, som att män är mer aggressiva än kvinnor, har biologiska och inte sociala förklaringar. Ett okontroversiellt påstående för många, men personer som betraktar kön som en social konstruktion kan bli djupt provocerade. 

Det var vad som inträffade 2018. En student som inte ens hade gått på föreläsningen blev så provocerad av dess innehåll att hon hörde av sig till kursledningen – upptakten till det som skulle bli känt som ”Hesslowaffären”. 

Det var inte första gången Hesslow skulle komma att sticka ut hakan i vetenskapliga frågor. Redan i mitten av nittiotalet ifrågasatte han offentligt bortträngda minnen, konceptet som låg bakom domarna mot Thomas Quick. 

– Bortträngda minnen var kvacksalveri. Jag försökte kontakta journalister och tipsade dem om att Thomas Quick var en ren bluff och ni har världens scoop om ni orkar sätta er in i det. Senare satt jag i domstolar och vittnade om bortträngda minnen. Det är nog det jag är mest stolt över i min karriär, berättar Hesslow.

När en upprörd läkarstudent ifrågasatte hans föreläsning tog han det alltså inledningsvis med ro. Studenten gick till slut på föreläsningen, där hon passade på att ställa frågor om sexuell läggning och könsidentitet. Det ingick egentligen inte i föreläsningen, men Hesslow svarade på frågorna, och sa i sammanhanget att det är en definitionsfråga om könsdysfori är en sexuell läggning. Det rätta svaret, förklarade studenten i ett nytt mejl till kursledningen, är att det absolut inte är en sexuell läggning; allt annat är transfobiskt. Hon upplevde också att Hesslow hade en ”antifeministisk agenda” och ”cementerar könsroller”. 

Att enstaka studenter är kritiska stör inte Hesslow. Han kan sitt ämne och är stolt över att ingen av hans kritiker har kunnat peka ut faktafel i föreläsningen. Men den här gången reagerade universitetet annorlunda än tidigare. 

– Det blev ett himla liv. En av mina överordnade, en av kursadministratörerna, var skiträdd för att det hade blivit ett sådant bråk. Är det så att en student bråkar, då tror ofta de överordnade att studenten representerar en hel studentopinion. Så han frågade mig om jag inte kunde be om ursäkt, säger Hesslow. 

Det kunde han inte. 

– Varför skulle jag be om ursäkt? Jag blev jättearg. Man måste ha sinne för proportioner. Och man ska inte förödmjuka akademiska lärare offentligt även om det hade varit en olämplig formulering – vilket det inte var. Formuleringen var helt oviktig i sammanhanget.

Det gick så långt som att rektorn tillsatte en utredning av huruvida Hesslow hade utsatt någon för diskriminering genom sin föreläsning. Det hade han inte, konstaterade utredaren, men däremot ansågs det föreligga en odefinierad ”risk för diskriminering i form av trakasserier”. Och under tiden blev Hesslowaffären medial. 

– Det var obehagligt att slå upp tidningen på morgonen och undra om den kommer att innehålla ett personangrepp på mig, säger Hesslow. 

Det saknades inte personer i hans ringhörna. Flera stora ledarsidor tog honom i försvar, och kursutvärderingen året därpå visade att de allra flesta läkarstudenterna uppskattade föreläsningen. 

– Det var massor av uppmuntrande formuleringar, till och med lovord. Så jag vet att jättemånga studenter har älskat den här föreläsningen. Och jag fick mängder av mejl och oerhört mycket internt stöd från kollegor. 

Samtidigt var det här en tidpunkt då akademisk frihet omtalades som ett utrotningshotat fenomen. Cancelkultur var ett hett ämne, högskolorna hade just fått i uppdrag från regeringen att ”jämställdhetsintegrera” sin verksamhet, en lektor vid Lunds universitet hade tvingats könskvotera sin litteraturlista och SvD:s ledarskribent Ivar Arpi fastslog att ”genusvetenskap [har] blivit ett slags överkyrka på svenska universitet”. Ur ett utifrånperspektiv såg de som valde att gå emot trenden i akademin ganska ensamma ut. 

Innebär allt stöd du fick att situationen inte var lika ensidig som den såg ut? 

– Nej, det skulle jag inte säga. Folk såg ju att jag blev utsatt för en kränkande behandling av rektor och dekanus, de såg påhoppen och de arga insändarna i Sydsvenskan. För mig personligen var det visserligen obehagligt, men inte så farligt tack vare stödet jag fick. Men för mentaliteten på universitetet var det väldigt skadligt. Vilken universitetslärare tror du vill gå ut och föreläsa om de här ämnena när de ser vad man kan råka ut för?

Den cyniska tolkningen av cancelkultur är att det handlar om maktutövning. Men det finns också en ideologisk förklaring. Cancelkultur hänger ihop med konceptet ”woke”, ett paraplybegrepp för diverse idéer vars gemensamma nämnare är att de bottnar i konstruktivism. Det vill säga: föreställningen att verkligheten inte är objektiv utan formas av oss människor, exempelvis genom hur vi pratar om den. 

Ur ett sådant perspektiv är det inte bara fel att säga att könsskillnader beror på biologiska faktorer. Det blir direkt skadligt, eftersom det blir ytterligare en av de sociala faktorer som, enligt konstruktivisten, skapar könsskillnaderna från början. 

Och medan begreppet ”woke” populariserades först för omkring tio år sedan, har konstruktivismen en lång historia i den akademiska världen.

– Jag läste ju psykologi och sociologi på sjuttiotalet. Det var hätska angrepp mot psykologer som talade om arv och miljö. Att säga att psykiska sjukdomar berodde på hjärnan snarare än barndomen gjorde en i princip till halvnazist. Likaså att förespråka läkemedel i stället för psykoterapi, säger Hesslow.

Han läste först historia och filosofi – vid sidan av professorstiteln i neurofysiologi är han även docent i filosofi – men bytte senare till psykologi. ”Ovetenskapligt flum” och ”psykoanalytisk goja”, sammanfattade han det senare i universitetets tidning Lundagård. Han är inte känd för att skräda orden. 

Psykoanalys utgår ifrån att människor formas av upplevelser i barndomen. Miljö över arv. 

– Det var den fullkomligt dominerande bilden. Och den var helt fel. Arv väger i själva verket enormt mycket tyngre än miljö. Personlighetsegenskaper är praktiskt taget helt ärftliga och miljön betyder nästan ingenting. 

Hesslow förklarar: studier brukar landa i att ungefär hälften av variationen personlighet är genetisk. Men det gäller oberoende av uppväxtmiljön. 

– Enäggstvillingar som växer upp i olika familjer uppvisar en korrelation på ungefär 50 procent. För enäggstvillingar som växer upp tillsammans är korrelationen densamma. De blir inte ett dugg mer lika för att de delar uppväxtmiljö. 

Det är en obekväm sanning. Människor vill gärna tro att vi har möjlighet att påverka våra liv – inte att utfallet till stor del är riggat av våra gener. Det märks inte minst i rapporteringen om hänsynslösa grova brottslingar. 

– Om du läser om människor som Anders Behring Breivik eller Josef Fritzl, finns det en jättestark tendens att skriva om vilken konstig barndom de hade. Det är liksom underförstått att barndomen är orsaken till deras beteende. 

Hade det stämt så hade det inneburit att ondska går att dämpa eller moderera genom att behandla människor bra. Det är förstås en mer lockande tanke än att vissa helt enkelt föds onda. Men enligt Hesslow talar tyvärr forskningen sitt tydliga språk: 

– Alla våra personlighetsdrag är väldigt starkt ärftliga. Nästan all forskning som försöker bedöma betydelsen av familjeförhållanden och uppfostran visar att effekten av den är väldigt nära noll. Ingen skriver om Hitlers gener men i själva verket är det de som förklarar hans beteende. 

Det är inte bara personligheten som går i arv. Även intelligens är ärftlig, och även det har en del obekväma implikationer. IQ avgör nämligen i hög grad hur det kommer att gå för människor i livet. 

– IQ-testar du ungdomar kan du få väldigt bra förutsägelser av hur de kommer att klara högre studier, hur det kommer att gå på arbetsmarknaden, hur höga inkomster de kommer att få. Det finns ingen variabel som är en lika stark prediktor för social framgång eller yrkesframgång som IQ, säger Hesslow.

Det kan låta ologiskt. Målmedvetenhet, arbetsmoral och ambition borde betyda mer för karriären än ens förmåga att identifiera vilken kombination av krumelurer som passar bäst i nedre högra hörnet på en niofältare. Det finns till och med en berömd psykologisk studie som tycks bekräfta det: marshmallowtestet. Stanfordpsykologen Walter Mischel gav fyraåringar en marshmallow och lät dem välja mellan att äta den direkt, eller vänta och få en marshmallow till. Sedan följde han deras framgångar i livet, och konstaterade att det gick bättre för barnen som haft tålamod att vänta på en extra godisbit. 

Men enligt Hesslow är resultaten överdrivna. 

– Det är rätt väldokumenterat att förmågan att motiveras av uppskjutna belöningar är en viktig faktor bakom framgång. Att du till exempel är beredd att studera för att få bra betyg, komma in på högskolan och få ett visst jobb tjugo år framåt i tiden. Men även det hänger ihop med IQ. Förmågan att tänka ut konsekvenserna av ens handlingar är en viktig del av intelligens.

Ändå har stora delar av akademin länge tonat ner betydelsen av ärftliga egenskaper, från psykoanalysen till idén att psykologiska könsskillnader är en social konstruktion. Kanske handlar det om något så enkelt som att forskare, precis som många andra, har en tendens att säga vad folk vill höra. 

Hesslow berättar om Rosenthaleffekten. I slutet av sextiotalet delade den amerikanske socialpsykologen Robert Rosenthal ut IQ-tester till barnen i en kalifornisk skola. Sen pekade han ut ett antal elever för lärarna och sa att de hade särskild potential. När han sedan följde upp elevernas betyg visade de sig att de han pekat ut för lärarna hade klarat sig bättre. Det var bara det att urvalet var slumpmässigt – vilka han hade pekat ut hade inget samband med resultaten på IQ-testerna.

– Man sa att det visar vilken betydelse förväntningarna har. Och det är en sådan sak folk gärna vill höra. Då tror man att om vi bara är snälla mot barnen, behandlar dem positivt och berömmer dem hela tiden kommer de att bli smartare. Men i efterhand har det visat sig att studien var dålig forskning. 

Ändå gjorde den ett stort avtryck. Studier vars resultat slår an en ton hos publiken kan leva kvar i populärvetenskapen långt efter att de avfärdats i forskarvärlden. 

– Skriver man något som alla vill höra, då slås det upp stort och publiceras. Det kan bli en jättegrej. Och vid universiteten finns alldeles för många räddhågade opportunister som intresserar sig för mycket för status och för lite för att förstå världen, säger Hesslow. 

Han kallar det ”catwalk-forskning”: att drivas av beröm och uppmärksamhet snarare än ett sökande efter sanningen.

Men kanske finns också en politisk dimension. Konstruktivism associeras i första hand med den politiska vänstern. Samtidigt associeras den politiska vänstern med högre utbildning. Halvt på skämt frågar jag om politiska värderingar också är ärftliga. 

– Politiska sympatier är väldigt genetiska, faktiskt. 

Hesslow berättar att enäggstvillingar som vuxit upp åtskilda har en väldigt hög korrelation i sina politiska sympatier. Och även här finns kopplingen till IQ. 

Intelligens sitter inte i en gen utan många hundra olika, som var och en bidrar med ganska lite, förklarar Hesslow. Det gör den svår att spåra. Men genom att använda hög utbildning som proxy för hög IQ – ett mått som i alla fall historiskt har varit funktionellt – har en grupp forskare nyligen fått fram en sorts genetiskt IQ-mått. Och då kunde de se att hög intelligens korrelerar med vissa politiska uppfattningar. Närmare bestämt vänsteruppfattningar. 

– Några vänsterbekanta till mig publicerade den på Facebook och tyckte resultatet var toppen. Du vet, ”våra vänsteråsikter beror på att vi är smarta”. Och någon frågade i kommentarsfältet varför intelligens skulle leda till vänsteråsikter. Jag kunde inte låta bli att vara lite elak, så jag skrev att man måste vara väldigt smart för att kunna bortförklara Mao, Pol Pot, Fidel Castro, Enver Hoxha, säger Hesslow med ett brett leende. 

I själva verket finns flera olika mekanismer som skulle kunna förklara kopplingen mellan IQ och vänsteråsikter. En är övertro på den egna förmågan. 

– Platon hade ju idén att filosoferna skulle styra samhället för att de var klyftigast och kunnigast, och en sådan tro kännetecknade en viss typ av vänster under många decennier: ”vi vet vad människor behöver, hur mycket pengar, hur mycket av deras inkomster som bör användas till det ena eller det andra”. Och det kräver att staten kontrollerar de ekonomiska medlen. Det är en form av arrogans, att falla för den planekonomiska frestelsen. 

Enligt den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter går orsakssambandet i motsatt riktning: högre utbildning gör människor vänster. Hesslow svarar med ett Orwellcitat: ”Vissa idéer är så dumma att bara intellektuella tror på dem.” Och så lägger han till ett citat av William Buckley, grundaren av den konservativa amerikanska tidskriften National Review: ”Jag skulle hellre leva i ett samhälle styrt av de första tvåtusen namnen i Bostons telefonkatalog än i ett samhälle styrt av de tvåtusen medlemmarna av Harvards fakultet.” 

Gäller det även fakulteten i Lund? 

– Ja, självklart. Även där finns en massa postmodernistiska sociologiprofessorer och vem skulle vilja lita på deras omdöme om hur samhället borde vara inrättat? Men smarta är de ofta. 

Frågan är bara hur länge sambandet mellan högre utbildning och intelligens går att lita på. Det var en sak när en liten bråkdel av befolkningen blev antagna till extremt selektiva utbildningar. Snart går hälften av gymnasieeleverna vidare till högre utbildning, som inte alltid ställer skyhöga krav. 

– Det är ett bekymmer. Förr sa man att man måste ligga åtminstone en standardavvikelse över snittet för att klara en akademisk utbildning. Det innebär en IQ på 115, 120 och uppåt. Men i dag, när mer än hälften ska läsa vid universitetet är det ju en matematisk omöjlighet. Då måste du ha studenter som ligger under genomsnittet. Och det drar nog ner nivån på den akademiska utbildningen en hel del, säger Hesslow. 

Han är inte först med att varna för att den svenska högre utbildningen tummar på kvaliteten. Arbetsmarknaden skickar liknande signaler: flera högskoleutbildningar resulterar i en lägre lön för studenterna än om de hade låtit bli att läsa vidare, enligt Universitetskanslerämbetet. I USA leder college i 25 procent av fallen till lägre inkomst än att helt enkelt lämna utbildningsväsendet efter de tolv obligatoriska skolåren. Samtidigt är högre utbildning dyr, vilket har lett till en diskussion om huruvida det över huvud taget är värt pengarna att läsa vidare. 

– Anledningen till att människor ändå går på college är att de måste visa upp för en arbetsgivare att de kunde komma in på utbildningen, sitta still och bete sig som folk under en viss tid. Men själva utbildningen är ofta inte värd någonting, säger Hesslow. 

Och om syftet med en examen är att visa för en arbetsgivare att man lyckades komma in på ett universitet, finns det enklare sätt. Allt fler företag använder sig av IQ-tester – oftast för att sålla bort sökande ur anställningsprocessen, men förra året skapade H&M rubriker genom att avskeda anställda som inte fick tillräckligt bra resultat på IQ- och personlighetstester hellre än att gå på arbetsprestation. 

Personlighetstester avfärdar Hesslow som ”nästan värdelösa”. Inte minst eftersom det är så lätt att fuska. Man kan inte låtsas att man kan lösa logiska problem man inte förstår, men man kan lätt låtsas att man är en prestigelös lagspelare med skyhög stresströskel och massor av empati. 

Även IQ-tester innebär dock ett etiskt problem. Är det verkligen rätt att inte ge människor en chans på grund av deras testresultat, bara för att det på gruppnivå finns ett statistiskt samband mellan intelligens och framgång på jobbet? Men Hesslow invänder att motsatsen kan vara minst lika oetisk – och få värre konsekvenser. 

– Har du hört talas om McNamara’s morons? frågar han. 

I mitten av sextiotalet började USA få problem att rekrytera soldater till Vietnamkriget. Försvarsministern Robert McNamara tog till samma lösning som den svenska polisen i mitten av 2010-talet: sänk kraven. Så USA tog bort kravet att rekryter måste ha en IQ på minst 80, en gräns som innebar att ungefär tio procent av befolkningen sållades bort.

De nya rekryterna blev kända som McNamara’s morons – försvarsministerns idioter. Förnedrande nog, men långt ifrån det värsta. När de väl kom ut i strid hade de tre gånger så hög dödlighet som vanliga soldater. 

– McNamara trodde att det bara var en utbildningsfråga, att de kunde ta in folk med lägre IQ och bara se till att ge dem rätt utbildning. Men de blev fortfarande lättare offer för beskjutning, drabbades av fler olyckor… soldater handskas ju med farlig utrustning. Det kunde handla om så enkla grejer som att förstå att man måste kasta en granat mer uppåt om man ska kasta den längre. Det är ett fruktansvärt exempel på cynismen som det faktiskt innebär när man försöker bortse från intelligens, säger Hesslow. 

Men även om IQ-tester blir allt vanligare bör vi inte överskatta deras betydelse, tillägger han. 

– Just själva testandet tror jag inte påverkar situationen så mycket. Folk är helt enkelt olika intelligenta och de lyckas olika bra. Just det kan man inte göra något åt. Att ge de tio minst intelligenta procenten någon form av tröstpris i form av bättre karriärer kommer bara att ställa till elände om de får jobb de inte klarar av, säger Hesslow. 

***

Läs även: Charlie Weimers: "Det var mitt Jimmiemoment"

Läs även: "Det kommer att ta generationer"