Äntligen börjar Politiska Spelen

”OS blir inte av!” Det var kontentan av ett rykte som spreds bland den franska allmänheten i början av juli. Anledningen sades vara av inrikespolitisk natur. Det av president Emmanuel Macron utlysta nyvalet till landets nationalförsamling uppgavs kunna kasta ut landet i inbördeskrig.

För läsande fransmän torde budskapet ha klingat välbekant. Många av dem kom säkert att tänka på det satiriska drama av Jean Giraudoux som har titeln Trojanska kriget blir inte av. Mot den bakgrunden kunde det ligga nära till hands att tolka ryktet som ett skämt, jämförbart med förra årets uppgifter om att de olympiska arenorna skulle vara så plågade av vägglöss att spelen av det skälet måste ställas in.

Detta hindrade inte att så pass många troddes kunna ta ryktet på allvar att Internationella olympiska kommittén, IOK, såg sig tvingad att gå ut med en dementi. På sin hemsida deklarerade IOK att ryktesspridningen var del av en grundlös desinformationskampanj, riktad mot Frankrike, IOK, presidenten och de olympiska spelen. Man sade sig också se med tillförsikt fram mot de kommande tävlingarna och invigningsceremonin den 26 juli.

Det återstår att se vem som stod bakom ryktesspridningen, men det mesta talade för att ryktet härstammade från någon östlig trollfabrik. Ryssland har ju utestängts från OS och Vladimir Putin har därför all anledning att försöka sätta käppar i hjulet för den olympiska rörelsen.

Under alla förhållanden är händelsen ett exempel på något som inte längre går att förneka – det nära sambandet mellan idrott och politik.

En annan påminnelse om detta samband fick vi, då Nordkorea helt oväntat meddelade att landet skulle delta i de olympiska spel som 2018 ägde rum i sydkoreanska Pyeongchang. Anledningen var enligt experterna att landets ledare Kim Jong-un på detta sätt hoppades kunna minska risken för ett militärt anfall från USA.

Att OS handlar om politik, är naturligtvis inte något nytt. Så har det varit ända sedan år 776 f. Kr., då spelen för första gången gick av stapeln i Olympia på norra delen av halvön Peloponnesos i Grekland. Under de 2 800 år som gått sedan dess har politiken aldrig varit långt borta. För övrigt var det politiska katastrofer i Europa som ledde till att spelen var inställda åren 392-1892, 1916-1920 samt 1940-1944.

De olympiska spelen startades för att överbrygga de politiska motsättningarna i det antika Grekland. Det är visserligen en myt att man under antiken inte förde krig medan spelen pågick. Ändå går det inte att komma ifrån att de – tillsammans med språket och litteraturen – spelade en avgörande roll för att göra antikens regionalt uppsplittrade Grekland till en kulturell enhet. På den tiden var den grekiska världen uppdelad i ett stort antal stadsstater som konkurrerade med varandra i krig, handel, politik och idrott.

Att stärka den politiska enigheten fortsatte att vara en viktig angelägenhet sedan Olympia och hela Grekland blivit en del av det väldiga romerska riket. Det visste kejsar Nero, även om han också hade andra skäl för sitt deltagande i spelen år 67 e. Kr. För att vara säker på att segra lät han sålunda muta domarna. När han tävlade i hästkapplöpning föll han av sitt ekipage, men tilldömdes ändå segern. Domarnas motivering var att han säkert hade vunnit, om han inte ramlat av.

Viljan att skapa enighet var avgörande också när spelen efter ett uppehåll på drygt 1 500 år återupplivades i slutet av 1800-talet. Målet då var inte bara att övervinna motsättningar mellan rivaliserande stater, man ville också skapa större samhörighet mellan samhällsklasserna.

Den som återuppväckte spelen var den franske baronen Pierre de Coubertin. Han var en socialliberal politiker som ansåg att det borgerliga samhället måste reformeras, om man skulle kunna möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. För att skapa sammanhållning i samhället borde man därför göra det möjligt för arbetarna att uppleva en förhöjd livskänsla. De måste få känna att mening och delaktighet – kanske till och med extas!

Detta hade ju sedan gammalt varit kyrkans uppgift, men Coubertin ansåg att kristendomen inte längre kunde tillfredsställa massornas behov. Vad som krävdes för att möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen var därför en form av världslig religiositet med nya riter och kulter. Det var detta som de olympiska spelen skulle erbjuda.

Denna världsliga ”religiositet” nådde sin oöverträffade – och avskräckande – höjdpunkt vid OS i Berlin 1936. Det ser man på bilderna i familjens hårt slitna exemplar av praktverket Sommar-olympia 1936. Inte mycket saknas här av det som krävs för att skapa en religion. Här finns de grekiska prästinnorna som ”soltänder” den olympiska elden i Olympia; här finns facklan, duvorna, standaren och de spända, uppåtvända ansiktena. Det enda som stör bilden av fromhet och andakt är att Den Store Ledaren inte är Kristus utan Adolf Hitler och att det kristna korset har ersatts av ett hakkors.

Det var detta störande inslag som skulle tvättas bort, när Tyskland 36 år efter Berlin-olympiaden återigen fick förtroendet att arrangera de olympiska spelen. München-OS 1972 var tänkt att gå till historien som antitesen till Hitlers svulstiga propaganda-jippo. Givetvis var det ingen som väntade sig att den politiska laddningen skulle vara frånvarande, men den skulle vara annorlunda. Som P O Enquist visar i sin suveräna bok Katedralen i München ville man ge spelen en atmosfär av sorglöshet, lekfullhet och munter frivolitet.

Denna goda vilja var det lätt att älska för alla som var med 1972. Men den ledde till katastrof. När den palestinska aktionsgruppen Svarta September natten mellan 4 och 5 september slog till mot den israeliska förläggningen, var alla fullkomligt oförberedda. Hade man varit mentalt förberedd hade terroristernas krav förmodligen godtagits. Vad det gällde var frigivning av 234 palestinska fångar samt medlemmar i den tyska terrorgruppen Rote Armee-Fraktion. Nu tillbakavisades kravet, vilket ledde till döden för elva israeliska idrottsmän samt fem av de åtta medlemmarna i den palestinska aktionsgruppen.

Efter München-OS var det omöjligt att förneka politikens närvaro i olympiska spelen. Om inte annat framträdde den i form av bojkotter. Moskva-OS 1980 bojkottades av USA med anledning av Sovjets krig i Afghanistan, och denna bojkott ledde i sin tur till att spelen i Los Angeles 1984 bojkottades av samtliga öststater utom Rumänien.

Däremot blev det som bekant inga bojkotter av OS i Peking 2008. Visserligen saknades det inte anledningar, men de vägde lätt i jämförelse med de politiska och ekonomiska fördelarna med att delta. Det framgick av reaktionerna, då den dåvarande senatorn Hilary Clinton under våren 2008 skrev brev till USA:s president George Bush med anledning av OS och Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna.

Med det brevet ville Hilary Clinton få Bush att vägra närvara vid spelens invigning i Peking. Motiveringen var bland annat Kinas terror mot Tibet och landets medverkan i folkmordet i Sudan. Hennes vädjan föll dock platt till marken. Den enda politiker av betydelse som tog ställning till hennes uppmaning var den dåvarande senatorn Barack Obama. I en intervju med CBS den 2 april 2008 medgav han behovet av någon form av reaktion mot Kinas brott mot mänskligheten. Likväl ansåg han att det var olämpligt att göra OS till en arena för politiska protester. Spelens syfte var ju ändå att skapa enighet i världen, menade han.

Det låter sig naturligtvis sägas. Särskilt om man – som Obama – var nära vän till Valerie Jarrett, ordförande i den organisation som hade till uppgift att försöka få OS till Chicago år 2016.

Att idrotten hänger ihop med politiken har vi som sagt också kunnat se under uppmarschen till årets OS i Paris.

Exempel på det är reaktionerna på president Macrons förslag att låta den karismatiska sångerskan Aya Nakamura sjunga på invigningen av spelen. Få förnekar att hon är en lysande artist, men 63 procent av de infödda fransmännen anser att hennes hudfärg och ursprung – hon är svart och född i Malis huvudstad Bamako – borde diskvalificera henne. Ett uppdrag som detta borde enligt oppositionspolitikern Marine le Pen reserveras för en infödd fransyska. I en intervju i fransk radio sa Le Pen:

– Detta är återigen en provokation från Emmanuel Macron. När han kliver upp på morgonen tänker han: ”Vad ska jag i dag göra för att förödmjuka det franska folket? Än en gång är han ute för att splittra nationen."

Samtidigt ska man minnas att en stor del av den franska OS-truppen består av idrottare som fötts på andra kontinenter. Dit hör stora delar av den franska fotbollseliten, till exempel damlandslagets Marie-Antoinette Katoto, men också boxaren Estelle Mossely, judobrottaren Clarisse Agbegnenou och fäktaren Marie-Florence Candassamy. Därtill kommer att det populära U21-landslaget i fotboll leds av Thierry Henry, den legendariske guldmedaljören i VM 1998 och i EM 2000.

***

Skribenten är historiker, samhällsvetare, docent i litteraturvetenskap och skådespelare. Han spelar huvudrollen i långfilmen ”Under trottoaren - stranden” som har premiär i november.

Läs även: Fotbollens liberalkonservatism

Läs även: Flest tatueringar förlorar