Därför råder det ”Truls-feber”

Pingis. Bordtennis. Pingpong. Kärt barn har många namn, och att bordtennisen står i djup förbindelse med den svenska folksjälen har vi blivit varse under OS i Paris. Särskilt då under det waldnerska boll- och improvisationsgeniet Truls Möregårdhs framfart under herrarnas singelturnering, som slutade med silver efter att världens bäste spelare Fan Zhendong visat sig bli för svår i en fantastisk final. 

Ordet Truls-feber myntades. Att även de svenska damerna tog fina skalper i både singel och lag bara förstärkte den blågula pingisglädjen. Och när herrlaget i förrgår vände djupa underlägen mot Japan i en oerhört välspelad semifinal utbröt sportextas i hela landet, i den mån svenskarna orkade jubla efter ett drama som frestade på nerver och psyke till det yttersta.

I eftermiddag väntar guldmatch mot Kina, som tagit över 30 guldmedaljer sedan bordtennisen blev olympisk gren 1988. Övriga världen har vunnit ynka fem (en av dem gick till J-O Waldner i OS i Barcelona 1992).

Att vi ska få uppleva ännu ett mirakel efter semifinalmiraklet är osannolikt. Kina lär bli för svårt. (Å andra sidan var det ju få som trodde att vår förra hjältegeneration – Waldner, Jörgen Persson och Mikael Appelgren – skulle “riva den kinesiska muren” genom att krossa Kina med 5-0 i lagfinalen i Dortmund under det emblematiska mur-rivar-året 1989. Så osvuret är bäst. Och bollen är rund. Och så vidare.)

Hur ska då den här plötsligt framvällande pingiskärleken förklaras? 

En faktor handlar om sportens relaterbarhet. Alla har spelat pingis. Alla förstår reglerna. Och alla kan lätt se och uppskatta briljansen hos de bästa spelarna.

Inte för att tala illa om sporter som bilracing, friidrott, skidåkning – men där ser det ju ungefär likadant ut när världens bäste och Tomelillas bäste utför sin prestation. 

Här ska också sägas att bordtennisen väl vårdat sitt underhållningsvärde, genom kontinuerlig utvärdering av racketteknologi, bollkvalitet, poängräkning med mera. När så kallade materialspelare höll på att döda sporten med konstiga skruvar som gjorde spelet onjutbart och svårbegripligt, förbjöds exempelvis vissa klister och gummin. Och att ett set numera spelas till 11 i stället för till 21 gör transportsträckorna färre och kortare, och de förtätade och matchavgörande ögonblicken mer frekventa. 

Här står sig pingisen förstås slätt jämfört med storebror tennis, vars genialiska räknesystem skapar ännu mer poängraffel. Och om man ska fortsätta jämföra med tennisen, skapar den ju, åtminstone hos oss i väst, nästan oändligt mycket mer stjärnglans, pengarullning och mediautrymme.

De flesta svenskar känner följaktligen till Roger Federer, Rafael Nadal och Novak Djokovic, men försvinnande få hade före OS koll på Fan Zhendong (och även Truls var relativt okänd, trots ett VM-silver 2021, efter finalförlust mot just Fan Zhendong).

Tennisen och tennisspelarna är en påtagligt sexig del av den globala underhållningsindustrin. Bordtennisen –och många bordtennisspelare! – är i jämförelse osexiga. Den extrema kinsesiska dominansen är förstås ett annat PR-problem.

Men, återigen, svenskarnas kärlek till pingis går i dessa OS-tider inte att ta miste på. Och här vill jag slänga in ännu en förklaringsfaktor: “folkhemsnostalgi”. 

Före den generation som rev den kinesiska muren hade vi en stjärngeneration bestående av Hasse Alsér, Kjell “Hammaren” Johansson och Stellan Bengtsson. Ödmjuka killar från provinsen, som härjade i VM och EM på 60- och 70-talen, och gjorde Sverige till en pingis-stormakt. Något som skedde parallellt med att vi i världens ögon trädde fram som välfärdsunder, ja, nästa som en samhällsutopi hos världens progressiva.

Pingis och politik flätades därigenom samman i det kollektiva psyket, inte minst genom genomslaget för televisionen. Toppspelarna blev superkändisar.

Så när vi barn av folkhemmet stod i våra villakällare och gympasalar, och i pingisrummen i den jämlika skolan, och matade bollar på Stiga-bord, tillverkade i Tranås, beläget i det entreprenöriella och driftiga Småland (som också gav oss IKEA), hade vi alltså inte bara kul i största allmänhet. Vi gestaltade också ett sällsynt lyckat politiskt projekt. 

Det var en tid då tillvaron och framtiden tedde sig så mycket ljusare än nu. Åtminstone i minnet.

När Truls trollar med bollen påminns vi därför om att att vi svenskar en gång kunde utföra stordåd. Och därför kanske kan göra det igen?

***

Läs även: Vardagshänget håller demonerna borta

Läs även: Stenbecks stjärnfall