Den som hatar sig själv minst vinner

När det 19-åriga amerikanska tennisunderbarnet Coco Gauff en gråmulen New Yorkfuktig lördagseftermiddag i september i år, i underläge 2-3  i US Open-finalens första set, pressades ut i hörnet och missade sa tv-kommentatorn Gigi Salmon lakoniskt  det var ”ett obevekligt tryck mot forehanden  och att ”utmaningen för Gauff är att ändra på den här matchbilden.”  

Den påminde om en våldsam massaker.  

Den vitryska världsettan Aryna Sabalenka på andra sidan nätet var obeveklig. Gauff bara jagade. Skickade tillbaka bollarna i höga bågar över nätet. Vände.  Sprang åt andra hållet. Sträckte ut hela sin kropp. Gick ner i spagat. Fartmätaren visade att vitryskans projektiler hade en hastighet på 110 kilometer i timmen. 

Hemmafavoritens forehand fungerade inte, träffen fanns inte där. Hon fick inte tid att spela något eget spel. Hennes egna vapen svek henne.  

Gauffs tränare Brad Gilbert hördes ropa: Fortsätt att jaga, slå friare, våga spela mer aggressivt när du får chansen.  

Sådant är lätt att säga. De såg dramat såg också att vid något av de få tillfällen Sabalenka missade såg hon närmast förorättad ut. Som om någon stulit något från henne. Som om ilskan kokade. Det verkade missriktat. Men så kan det kännas.  

”Sabalenka är ett set ifrån sin andra Grand Slam-titel för året”, sa Gigi Salmon.  

Inom tennislitterturen finns många läsvärda beskrivningar av spelets psykologi. Men bara några klassiker. En heter The Inner Game of tennis – the classic guide to the mental side of peak performance. Den är skriven av W Timothy Galway 1974. Bok har fått kultstatus. Inte bara bland tennisutövare Företagsledare refererar ofta till den. Bill Gates ofta. Galway är framför allt intresserad av tennis om inre spel. ”Det här är spelet som utspelar sig i huvudet hos utövaren”. Till skillnad från det yttre spelet mot motståndaren på andra sidan nätet menar Galway att det är det inre spelet som är varje tennisspelares stora utmaning.  

Motståndaren i tennis är i själva verket en själv är hans poäng. Ens huvud. Koncentrationen som fladdrar iväg. Nervositeten. Självtvivlet. Självfördömandet. Självhatet efter en enkel miss. Alla hjärnans vanor. Som förhindrar att man utför något så bra som man skulle kunna.  

Bakom dessa många olyckliga vanor, finns enligt Galway vårt felaktiga sätt att inombords handskas med inlärning. Redan från början med ett fatalt första steg: vi värderar ett tidigare beteende kritisk och ifrågasätter det, intalar oss själva att vi måste förändra oss, och sätter vi gör det på är med hjälp av befallande uppmaningar, och idoga försök att göra bättre och rätt. I slutändan utsätts till och med vår nyförvärvade färdighet för det en kritisk dom: varför blir vi inte bättre än så här? Och det är här som vi, enligt författaren, utvecklar den ondskefulla parasit i vårt sinne som Galway döper till Själv 1. En hårt bestraffande inre kritiker, som inte blundar för ett tillfälle att fräta sönder vår självkänsla och lust.   

Att få tyst på denne glädjedödare är hemligheten bakom tennisens inre spel. Och, påpekar bland andra just Bill Gates, hemligheten bakom framgång i affärsliv och tillvaron överhuvudtaget. Författare är också bekanta med denna inre dräpare. 

Att det finns beröringspunkter mellan Gallways Själv 1 och Freuds berömda överjag är lätt att se. Vad Galway upptäckte på tennisbanan var att Själv 1 var direkt skadligt för prestationen. Det förhindrar nämligen mer intuitiva processer från att få fritt utlopp. Galway benämner dessa processer för Själv 2. På senare år har tillståndet också beskrivits som ”flow”, när man är så mitt i det att man inte en sänker på vad man gör. I tennis: hur man slår bollen, hur man rör sig.   

Att det är i våra huvuden vi vinner eller förlorar redan innan vi gör det i den yttre verkligheten, var något nytt inom idrotten när Gallway skrev sin bok. Sport var en rent fysisk sak. Muskler, inte tankeflöden var vad idrottare ägnade sig år. Gallway menade att tennis i synnerhet var en psykiskt krävande sport just för att om en tennisspelare inte är uppmärksam på hur man spelar det inre spelet – som är en kamp mot sina egna osäkerheter, de vandrande tankarna,,, , självföraktet, självhatet, så kommer man aldrig att bli så bra som man skulle kunna bli. Det inre spelet utspelar sig alltså mellan oss och de stråk inom oss som besegrar oss – inte mot motståndaren på andra sidan nätet. 

Aryna Sabalenka hade trots sin ilska efter sina sporadiska misstag i första set vunnit det med 6-2. Inledningen på andra akten påminde om den första. Gauff jagade bollar från hörn till hörn. Men världsettan började missa något mer. Gauffs motståndskraft började krypa in i huvudet på henne. Spåren av frustration blev fler. Hon drämde en racket i cementbanan, slog ut med armarna, grimaserade. . Gauff  knöt näven,  skaffade sig ett försprång. Vid 5-3 och 30-15 missade amerikanskan sin förstaserve. Den andra landade, sidskruvad, mitt i Sabalenkas gap. Vitryskan slungade sin brutala forehand mot Gauffs, som nästan föll bakåt av den enorma kraften men fick över sin retur, bara för att sekunden därpå kastas långt ut från banan av vitryskans nästa projektil, och trots att Gauffs lösa djupa replik landade nära Sabalenkas baslinje såg det ut som världsettans stenhårda cross långt bort från Gauff på andra sidan var det  poängvinnande slaget. Men hemmahoppet hann upp den och fick den att landa djupt och Sabalenkas svar blev fogligt.  Gauff kom farande och vräkte över en stenhård backhand, och ännu en,  och så en kattmjuk lös forehand, som vred sig mot Sabalenkas sidlinje samtidigt som Gauff smög fram mot nätet där hon  smekte in stoppbollen, knöt näven. 

I tv hördes Gigi Salmon skratta. 

 – Nu spelar hon det spel hon vill spela. 

Gauff gick inte att stoppa från det ögonblicket. Hennes mod och hur hon stod emot Sabalenkas kraftfulla smällar och mötte svårigheterna i början med samma öppna, klara ögon och oförställda lugn som hon handskades med upphetsningen inför den stundande triumfens nervösa fullbordan gjorde ett djupt intryck på alla som bevittnade det. Gauff var mitt i ögonblicket. Inte sedan en bok från 1974 hade någon så övertygande visat att tennis är i grund och botten är ett inre spel. Vackrare kunde det inte bli.

***

Läs även: Imitation är nyckeln till framgång

Läs även: Intelligensen är vår personlighet