Det handlar inte bara om att vilja mest

När Muhammad Ali en gång fick frågan om hur mycket man måste träna för att bli bäst svarade han ”Champions tillverkas inte i gymmen, champions skapas av något de har djupt inombords, en längtan, en dröm, en vision.” 

Vad finns inombords hos de som blir bäst? Vetenskapens försök att hitta svar på frågan saknar Alis existentiella insikter och är språkligt torftigare. Det var först på 1960-talet som forskare började intressera sig för vilka personlighetsdrag som kännetecknade toppidrottsmän och idrottskvinnor. De rapporter som publicerades under denna tid visade att vissa egenskaper, som att vara utåtriktad och känslomässigt stabil, tycktes vara kopplade såväl till att utöva idrott som göra det med framgång. Slutsatsen kom att delvis omprövas på 1970-talet i takt med att studierna blev fler och motstridiga och frågan om personlighetens betydelse för idrottsprestationen resultaten delade forskarvärlden i två läger. De skeptiska pekade på det ringa värdet i att personlighetsegenskaper fastslogs genom enkla formulär och studier, som en rapport 1988  kunde inte uppvisa några skillnader i personlighet mellan idrottsutövare inom olika sporter och de som inte idrottade.  

En rapport 1992 slog visserligen fast att det som utmärkte löpare var känslomässig stabilitet, låg grad av inre oro, och hög självtillit. Det publicerades också studier som visade att löpare var starkt autonoma, uppvisade låg grad av ångest och hög motivation, men inte någon utsträckning som särskilde löparna från icke-idrottare. 

Svårigheten att dra tydliga slutsatser om forskningen om idrottarnas mentalitet berodde på problem med statistik, tolkning och metod. Den brittiske psykologen Raymond Catell och hans tyske yrkeskollega Hans Eysenck upprättade på var sitt håll modeller som bringa ordning i hur resultat kunde värderas och med hjälp av dessa har man kunnat vaska fram vad man anser vara tillförlitliga slutsatser om vilka personlighetsdrag som utmärker toppidrottare, idrottare och icke-idrottare. 

En studie från 1976 visade exempelvis att idrottsutövare i basket, tennis, gymnastik och simning hade högre grad av ”radikalism, självtillit och kontroll” än icke-idrottare. En studie som 1981 delade in 61 studenter in i tre grupper, en med tävlingsidrottare, en med idrottare som inte tävlade och en som idrottade överhuvudtaget, och fann att tävlingsidrottare var mer dominanta, och mindre fantasifulla än de som inte idrottade, och att de som idrottade men inte tävlade hade lägre självtillit än de två andra grupperna. 

Idrottarna, är en tredje slutsats forskarna numera anser sig kunna dra, har högre självtillit, är mer utåtriktade och mindre neurotiska än icke-idrottare. Toppidrottarna verkar dessutom vara särskilt utåtriktade. 

Den utåtriktade personlighetstypen karaktäriseras av psykologer som aktiv, optimistisk, impulsiv och har lätt att knyta sociala kontakter. Till personlighetstypen hör också att man är känslomässigt stabil, lugn, samlad, sorglös och pålitlig.  

Viljan att vinna, i form av en tydligare artikulerad tanke på vinsten som målet för ansträngningen, finns inte med i forskarnas sammanställning. Likväl är den en återkommande tankefigur bland sportkommentatorer, en standardbeskrivning av särskilt framgångsrika idrottare: deras vinnarvilja beskrivs som starkare än konkurrenternas. 

Under andra veckan av OS i Paris gick Therese Alshammar, som under 2000-talets första decennium vann fler mästerskapsmedaljer än någon annan europeisk simmare, till storms mot denna idé.

– Jag tror, sa Alshammar, att det var Usain Bolt som sa det i något sammanhang, att han ville vinna mer än någon i den finalen och att det var därför han vann. Och vi kommer få höra liknande resonemang nu under OS. Men jag kräks när jag hör sådant. Jag blir arg och ledsen. För vem i hela världen tror du inte vill vinna? Det finns folk som vill det ännu mer än du till och med mer. 

– Det är fördomsfullt och taskigt att säga så, att ingen annan vill vinna lika mycket. 

Alshammar lyfte fram genetik och fysiska förutsättningar som avgörande för hur framgångsrik man blir, och konkretiserade med exempel inom simningen, där långa med stora fötter gynnas i bassängen. 

– Alla vill vinna lika mycket så klart. Sedan är det den som har lagt ner tid men också haft tur, tajming och träffat en bra coach vid rätt tillfälle i kombination med rätt genetik som kommer att nå längst. Det är min bestämda uppfattning.  

Efter att Sarah Sjöström vunnit sitt andra OS-guld i Paris, på 50 meter fritt, berättade hon i ett TV-studiosamtal med Alshammar att hon på den korta sträckan gjort flera misstag; hon beskrev frånskjutet vid starten som uselt; hon kom för djupt ner i vattnet, precis det hon sagt till sig själv före loppet att till varje pris undvika.  

Stressen kom, men ”jag hade otroligt fokus genom hela loppet, varje moment och fem meter i taget”. Det var alltså inte tanken ”jag vill vinna” utan ”fem meter i taget” som förde henne först till kaklet. 

Att hålla sig till rutinerna tycks vara en vanlig inre uppmaning från vinnarskallen. Elitidrottarna brukar påpeka att det skapar trygghet och jagar bort stress.  

I ett minnesvärt reportage i fotbollsmagasinet Offside berättade landslagsmålvakten Thomas Ravelli att han nog inte var lika reflexsnabb som sin företrädare Ronnie Hellström, men i gengäld förhindrade många mål genom att vara aktiv en bit ut i målområdet, plocka inlägg och förebygga lägen. Det var, ansåg Ravelli, att spela på säkerhet, och det blev hans rutin. Bara mot riktigt bra lag tvingades han omdefiniera vad säkerhet var. I semifinalen mot storfavoriten Brasilien i VM 1994 höll Ravelli med spektakulära ingripanden på mållinjen mer eller mindre på egen hand Sverige kvar i matchen i 80 minuter. Som i trans, snabb, speedad och spexig, såg han ut att kunna föra Sverige till VM-final, men de brasilianska anfallsvågorna fortsatte att rulla in. 

”Jag såg ju att det var Jorginho som hade bollen och vilka skott den mannen kunde leverera. Därför blev jag rädd för att ta de där extrastegen ut i målområdet. Jag kunde fått mig ett stenhårt skott vid första stolpen och hade det gått in hade jag sett ganska dum ut.” 

Men Jorginho slog i stället ett inlägg och Ravelli var på fel plats för att förhindra Romario från att nicka in sydamerikanernas segermål.  

”Jag spelade helt enkelt på säkerhet, det hade jag inte gjort mot sämre motstånd.” 

Muhammad Ali tillverkades inte i gymmen, men erkände att han också var tvungen att uppehålla sig där: “Jag hatade varje träningsminut, men jag sa: Sluta inte. Lid nu och lev resten av ditt liv som en champion.” 

***

Läs även: Det är skillnad på att bygga en mästare och att bygga en människa

Läs även: Snabbare, högre, starkare – och dyrare