EM i livsglädje

Styng av sorg invaderar redan själen: Snart är detta underbara fotbolls-EM slut. 

Laddade mästerskapsmatcher är ju optimal verklighetsflykt. Under 90 välsignade och väldesignade minuter (plus övertid och ibland förlängning och straffar) ges frisedel från det egna livets små och stora bekymmer, och man får i stället, som åskådare, njuta av drama, ibland livsförändrande; av hyperheta känslor, från himmelsk glädje till helvetisk smärta; av briljans och artisteri, av våldsam kamp och hänsynslös självuppoffring; och ibland av rent komiska klanterier (självmålen har haglat i detta EM). 

Allt parat med ett gigantiskt engagemang. Fotbollen höjer livspulsen, den är hjärta, humor, hets, upphetsning, helspända nerver. Och, ja, den är närmast hatiskt, emellanåt. Det kan i alla fall så se ut, både på plan och på läktare.

Men fotbollshatet överdrivs regelmässigt av dem som inte begriper fotboll. 

Den som till exempel tror att hejarklackar på riktigt hatar varandra när de sjunger och skriker “Ni är Djurgårdsjävlar” och “Hata, hata, hata Göteborg” har missat att det också handlar om kärlek. Hatkärlek, alltså. Som i vilket (hyggligt fungerande) äktenskap som helst. Det finns ett ömsesidigt beroende. Fråga Djurgårdens Järnkaminer om de egentligen vill förinta Black Army, och att AIK ska trilla ner i division sex.

Självklart inte. 

Det vore ett fiendebortfall de för guds skull inte vill uppleva – eftersom de ju älskar att hata sin arvfiende AIK, som de därför älskar, eftersom de älskar att hata… (Vi AIK:are är nästan lika primitiva.)

Om denna analys gör dig nervös över ditt äktenskap/förhållande, kan du säkert få tröst av någon terapeut; eller av en hammarbyare, kanske: de är kramiga och gulliga och inte så noga med vinst och förlust. Delvis eftersom de nästan aldrig vinner.

Inte heller spelarna hatar varandra. Motståndaren respekteras; rentav gillas, ofta. Det kramas både före och efter – och ibland under – match. Det är bara ytterst sällan spelare på riktigt hatar varandra, efter att den värsta smärtan efter den värsta fultacklingen klingat av.

Fotbollen förenar, alltså, nu som alltid. Exempelvis har, i mitt liv, de vackert klingande svenska orden “Zlatan Ibrahimovic” varit effektiva konservationsöppnare djupt i afrikanska buschen, och i valfri asiatisk taxi. 

I hela världen förstår man fotbollens grundläggande regler och utmaningar. Förutom att tjejer, åtminstone dem jag träffat, har förtvivlat svårt att begripa offsideregeln. (Faktiskt visar kognitiva test att kvinnor, på gruppnivå, har sämre spatial förståelse än män. Gäller även lokalsinne – men det visste ni redan!)

Fotbollen är färgblind. Vem bryr sig om franske Mbappés (halvmörka), spanske Nico Williams (mörkare) eller Harry Kanes (brittvita) hudfärg? I fotbollens värld bryr vi oss bara, meritokratiskt, om prestationerna på plan. Samt, i andra hand, om spelarnas särmärken, personlighetsdrag, idiosynkrasier och individuella öden.

Aggressivt lagda hejarklackar kan förvisso anspela på hudfärg – exempelvis när svarta spelare möts av ap-ljud eller kastade bananer – och det är ju rätt vidrigt. Men sådant görs för det mesta som psykning – man vill träffa en öm punkt! – inte som rasistiskt utspel. Samma hejarklackar har ofta egna svarta spelare att heja på och stötta. Vidrigheterna framstår därför ofta som värre än de är.

Det här har dessutom blivit betydligt mindre vanligt förekommande. Världsfotbollen har fått bort det mesta av läktarrasismen genom böter och avstängningar mot fans som inte sköter sig. Och mot klubbar som i sin tur är för slappa och tillåtande mot fansen.

Tillbaka till individerna i fotbollskollektivet: Var Ronaldo en narcissistisk idiot när han storgrät efter missad straff mot Slovenien, fast matchen ännu pågick? Eller var han “bara” en unikt stark vinnarskalle som blev extra berörd av att se sin älskade mammas tårar på läktaren?

Det kan vi spekulera kring och bråka om!

Real Madrids nyss 21 år fyllda Jude Bellingham – redan ett slags landslagsankare i England genom sin allroundbegåvning – kom han möjligen till EM lite utbränd? Han såg ju så seg ut.

Men i femte övertidsminuten i åttondelen mot Slovakien, räddade han kvar England i turneringen med en mästerlig bicycleta. 

Att det ögonblicket var EM-fest – och Zlatan-klass! – behöver vi INTE bråka om. Samtidigt lider vi med ett välorganiserat, påhittigt och kämpastarkt slovakiskt lag som var bara en minut från landets kanska allra största sportframgång någonsin.

Åtta lag kvar nu. Åtta nationer kvar vid festens huvudbord, vilka ska spela kvartsfinaler i dag och imorgon, efter ett hela havet stormar, där Sverige i en svår grupp åkte ut redan i kvalet förra året (mot nu utslagna Belgien och Österrike).

Vi avslutar den här texten med att jag, troligen, gör bort mig medelst analys/tippning av kvällens två kvartsfinaler.

Spanien-Tyskland: Turneringens hittills två bästa lag. De passningssäkra, nästan dansanta men samtidigt också spetsiga spanjorerna, visar sig till slut lite för unga och veka för hemmanationens adrenalinstinna och samtidigt fantasifulla kraftfotboll, med massivt publikstöd. (Och vidhängande press på domaren?)

Tysk seger 3-2, kanske efter förlängning.

Portugal-Frankrike: Båda lagen väntar på att få ut max av sin anfallskraft. Ronaldo, Leao, Mbappé, Griezmann. Gäller även mittfältsstödet. Två lag att irritera sig på; ni kan bättre! Men känslan är att Portugals lagmoral är starkare, att laget är mer takiskt flexibelt, och att Frankrikes förbundskapten sedan cirka 1800-talet, Didier Deschamps, har slut på idéer. 

Portugal vinner med 2-0. 

PS. Ronaldo-faktorn försvårar analysen. Att han mot Slovenien slog Portugals alla frisparkar i giftiga lägen – trots för dagen illa riktad bössa och trots lång tids dålig frisparksstatistik – talar för ett ego lite över styr hos en spelare desperat efter att bli historisk genom att göra mål i ett sjätte EM på raken. Accepterar lagkamraterna superegot? Stärker hans jävlaranamma laget; eller är han ett sänke genom sin “målkåthet”? Och får han ens en plats i startelvan? Han kan ju bli bänkad efter flera mediokra matcher på raken.

***

Läs även: Flest tatueringar förlorar

Läs även: Därför följer människor sport så hängivet