Flest tatueringar förlorar

Europamästerskapen i fotboll pågår för fullt, i helgen börjar åttondelsfinalerna spelas. En maskot, 10 arenor, 24 lag, 31 dagar, 51 matcher och ett oändligt antal analyser av bollinnehav, antal passningar, offisideavblåsningar, straffar, gula kort, vunna närkamper, skott på mål och så vidare. Men tänk om man glömt en avgörande faktor i allt detta analyserande? Tänk om man bara genom att studera ett lagfoto innan match skulle kunna se hur matchen kommer att sluta. Det låter ju otroligt! Visst, men säg den fråga som inte vetenskapen kan ge oss ett svar på i dag. 

Ja, där sitter de i tv-studion, experterna, och har ingen aning. Två, tre, ibland upp till fyra uppklädda före detta fotbollsproffs som pressar ur sig floskler i en takt som till slut får syret att ta slut i studion: “Viktigt att gå in och göra jobbet”, “Hålla ihop lagdelarna”, “En sådan spelare som lyfter sig när det blir mästerskap”, “Bra på att stänga ytor”. Ibland illustreras det hela också, allt som oftast genom att bilden fryses och en cirkel ritas runt en försvarare, en pil in mot området bakom denne försvarare och sedan kommentaren: "Det är på den ytan löpningarna måste komma”. Ja, ni har hört och sett allt det där till leda. Självklarheter som dessutom framförs med ett gravallvar som får en interpellationsdebatt i riksdagen att framstå som ett lekprogram på Kanal 5. Det är lätt att raljera, men vad finns det att säga som inte redan sagts? När det gäller fotbollstaktik räcker det kanske med det gamla brittiska talesättet: när vi har bollen anfaller vi, när de har bollen försvarar vi.  

Med det sagt så börjar det kanske ändå bli dags för dessa experter att vidga perspektivet något. Läsa in sig på vad som händer på dermatologifronten till exempel. Vetenskapen står som bekant aldrig stilla; det är ett ständigt sökande. Inget ämne är för stort eller för litet att ta sig an. Hypoteser testas, samband hittas, dispyter blossar upp, teoribildningar och skolor växer fram. Och möjligen kan man i allt detta alltså hitta svaret på den eviga frågan: vem vinner fotbollsmatchen? Eller snarare: vem förlorar? Mer om det strax. 

Sedan kapten Cook återvände från Söderhavet i slutet av 1700-talet med sjömän som bar "tattaw"-märken, har människor i västvärlden tatuerat sig i olika utsträckning. En första verklig boom kunde ses under 1920-talet, och även om vi nu hundra år senare också är inne i en sådan period med högtryck på tatueringsverkstäderna, har tatueringar historiskt sett varit förknippade med avvikande beteende. Ett attribut för de socialt marginaliserade, ett slags frivillig stigma som permanent markerar ett utanförskap. Och finns det stigma och utanförskap, ja, då går forskarsamhället upp i stabsläge. Lite förenklat: om interner på fängelser har hög frekvens av tatueringar kan detta kanske berätta något om antisocialt och aggressivt beteende, benägenhet att ta risker och så vidare. Och på samma sätt med intagna på psykiatriska kliniker, fast då med fokus på personlighetsstörningar och psykopatisk personlighet. Vi vet även varthän detta vanligen leder: inom humaniora och samhällsvetenskap vill man veta vems fel det är (läs: majoritetssamhällets). Inom medicin vill man ta fram läkemedelsbehandling (läs hämmare av något slag). Det bör tilläggas att bättre livskvalitet väl ändå är det gemensamma målet. Fint så. 

Till en början var det just interner och patienter som studerades, men studieobjekten har med tiden utökats till att i dag omfatta alla tänkbara grupper och platser. Och man har även hittat det ena mer spännande sambandet efter det andra. I en studie med universitetsstudenter rapporterade till exempel manliga tatuerade respondenter att de rökte fler cigaretter och hade fler sexpartners än icke-tatuerade män. Bland marinkårssoldater ökade personlighetsstörningar i takt med antalet tatueringar. Från knappt 60 procent för dem med 1 till 4 tatueringar upp till drygt 80 procent för dem med fler än 16. Tatuerade har även rapporterats vara mer benägna att fastna i missbruk än icke-tatuerade, och man har i studier också noterat korrelation mellan tatueringar och att spela rysk roulett, men även till sadomasochism, bondage och fetischism. Fascinerande läsning, och man blir ju nyfiken på hur rekryteringen av försökspersoner till en studie som innehåller momentet rysk roulett ser ut. Man får väl förutsätta att eventuella etikprövningsinstanser skulle säga nej till en klinisk studie i det fallet. Så, mot den dystra bakgrunden är det väl inte så konstigt att forskare även tagit sig an fotbollsspelare för att undersöka om tatueringsmönstren återspeglas även på fotbollsplanen. 

Vid fotbolls-VM 2018 var drygt 30 procent av spelarna tatuerade, och dessa spelade i genomsnitt längre, fick fler varningar, och orsakade fler avblåsningar än icke-tatuerade spelare. Dessutom hade spelare med tatueringar i genomsnitt fler skott på mål än icke-tatuerade, men utan att för den skull göra fler mål än de lagkamrater som inte hade täckt kroppen med bläck. Forskarna bakom studien publicerad i artikeln Role of tattoos in football: Behavioral patterns and success – analysis of the FIFA World Cup 2018, sammanfattar sina resultat med att den högre andelen gula och röda kort, längre speltid och att gärna chans på skott i dåliga lägen återspeglar personlighetsdrag som rapporterats hos icke-idrottande individer med tatueringar, såsom dominans, aggressivitet och vilja att ta risker. (Men inget om rökning, sexpartners eller rysk roulett.) Intressant i sammanhanget är dock att antalet tatueringar skiljer sig ganska mycket mellan olika spelarpositioner, där 40 procent av alla anfallare var tatuerade medan målvakterna låg på knappt 25 procent och mittfältarna någonstans där mittemellan, precis som på planen. Tatueringsfrekvensen kan alltså läggas ut som ett slags koordinatsystem över fotbollsplanen och där varje position kan sägas utgöra ett personlighetsdrag. Längst fram har vi de tatuerade risktagarna i form av anfallare och längst bak de mer försiktiga, i mindre utsträckning tatuerade målvakterna, där varje chansning kan få förödande konsekvenser. 

Men där fanns även stora geografiska skillnader i resultaten. Nästan 55 procent av de sydamerikanska spelarna bar tatueringar, drygt 35 procent av de europeiska och endast 8 procent av de afrikanska och asiatiska. I en annan studie, då med fokus på spelare med tatueringar i spanska La Liga, kom forskarna fram till liknande resultat. Även om forskarna av studien lämnar frågan öppen, flaggar de ändå för att tatueringar möjligen kan tas med som en parameter bland spelaragenter och klubbar vid övergångar och signering. Ja, gravallvaret känner vi igen från annat håll. Fast å andra sidan, och med tanke på vad vi vet om marinsoldater, så bör kanske en fotbollsmanager dra öronen åt sig när 16 tatueringar passerats. Just det, det ska också nämnas, domarna är i princip aldrig tatuerade, självklart har detta också studerats. Och hur är det med jämställdheten i allt detta? Jodå, bland interner på fängelser går mönstren igen, men på fotbollsplanen är slutsatsen att de tatuerade kvinnorna är precis lika skötsamma som sina icke-tatuerade medspelare. 

Så vem vinner EM-guld? Ska vi lyssna på vetenskapen så blir det laget med minst antal tatueringar. Men det kan lika gärna bli det laget som gör flest mål i finalen. 

***

Läs även: Kommer italienarna lyckas för svara sin titel i EM?

Läs även: Därför följer människor sport så hängivet