Fotbolls-VM har alltid varit en manifestation för nationen
Fotbolls-VM var nödvändigt från första början. Både för fotbollsälskare världen över, och för nationsbyggare av olika slag.
Bild: TT / AP
Fotboll handlar sällan bara om fotboll. Det gäller inte minst fotbolls-VM, alldeles säkert den människoskapade händelse som – vissa riktigt stora krig undantagna – allra mest sätter hjärtan i brand jorden runt, över hela känsloregistret.
Qatar-VM illustrerar tesen fint. Uppmarschen har denna gång handlat särskilt mycket om korruption, arenabyggen och mänskliga rättigheter. Men även andra klassiska "VM-attribut", som nationella känslor, kommersialism, bojkottprat, mediernas roll med mycket mera, har kommit i dagen.
Det har under senare år varit populärt att tala om att "vi känner vindarna från 30-talet". Så varför inte vandra tillbaka till detta 30-tal, VM:s första decennium, innehållandes tre mästerskap?
Vi kommer att känna igen oss i mycket.
Behov av ett samlande organ
Första VM spelades i lilla Uruguay 1930, trots att fotbollens internationella "styråra" FIFA var en europeisk konstruktion, grundad 1904 av sju medlemsländer: Belgien, Frankrike, Holland, Spanien, Schweiz – samt Sverige och Danmark. Sneglandes på såväl fotbollens stigande popularitet, som den uppenbart framgångsrika och internationellt inriktade olympiska rörelsen, såg grundarna ett behov av ett samlande organ, gällande allt från konkreta spelregler till fotbollens expansion i världen.
Uruguay var vid denna tid en fotbollens stormakt, segrare i både OS 1924 och 1928. Och det var ett land som framstod som globalt föredöme i mycket. Demokrati, välstånd, tillväxt. Till skillnad från ett mörknande Europa, som under slutet av 20-talet fick allt större problem att brottas med ekonomiskt och politiskt.
Om den olympiska rörelsen föddes i en optimistisk, snabbt globaliserande värld i slutet av 1800-talet, gäller snarast det motsatta VM i fotboll.
Uruguay hade råd och lust och mod att axla arrangörsanansvaret. Här går en aspekt av fotbolls-VM i dagen: manifestationen av nationen. 1930 års VM var i hög grad ett firande av framgångssagan Uruguay – ett så avancerat välfärdsbygge att sport och folkhälsa stod högt på agendan.
Det storslagna, snabbt tillkomna stadionbygget i Montevideo, Estadio centenario, var ett av körsbären på moderniseringstårtan. Arenabyggen, och andra infrastruktursatsningar, är som bekant en annan återkommande aspekt av fotbolls-VM. På ett tragiskt sätt aktualiserat av migrantarbetarnas ofta grymma öde i Qatar.
1934 gick VM i Italien. Nationens ära var även här central. Mussolini ville visa fascismens styrka och Italiens modernitet. VM sågs som en möjlighet att bygga såväl inhemsk som utländsk legitimitet. Arenor uppfördes utifrån "fascistisk" arkitektur. Det producerades frimärken och enorma mängder vykort och affischer. På biografer visades highlights från matcher. Fotbollsturister från andra länder kunde åtnjuta tåg- och hotellrabatter. Det nationella radioföretaget slöt rättighetsavtal med stationer i andra länder ända till Argentina.
I vänsterstyrda, demokratiska Frankrike, ville man under VM 1938 i gengäld manifestera en "antifascistisk" nationell idé. Som kontrast mot Mussolini och i medvetenhet om de storpolitiska olycksmoln som hopade sig i Europa.
Vilka för övrigt fick en konkret spelscheme-effekt i Frankrike-VM. En grupp "tappade" ett lag, och inte vilket som helst: Österrikes "Wunderteam". Ett landslag som spelade en fantastiskt kreativ fotboll tid under ledning av geniet Sindelar, "fotbollens Mozart" (och i likhet med Mozart tidigt död under inte helt klarlagda omständigheter).
Hitler-Tysklands "Anschluss" av Österrike gjorde laget illegitimt och man fick lämna walkover i åttondelsfinalen (VM:s första spelomgång på den tiden) mot… Sverige!
Vips var Sverige i kvartsfinal. Där blev det vinst med 8-0 mot Kuba. Sedan förlust i bronsmatchen mot Brasilien och därpå torsk i bronsmatch mot Brasilien.
Mer om Österrike. I Italien-VM 1934 blev laget pusselbit i en av fotbollens mörkare vrår: myglet. Detta när Österrikes konsulat skickade ett telegram till sitt Wunderteam om att inte kämpa för mycket i matchen mot politiskt allierade Italien.
Och vilka vann slutligen Mussolinis VM, tror ni? Rätt gissat: Italien.
Korruptionen manifesterades även på domarnivå. Här hittar vi två svenskar i centrum. Fotbollspampen Anton Johansson, som anses ha spelat en roll för att få fram hemmavänliga domare; däribland VM-historiens hittills yngste finaldomare, 29-årige stockholmskillen Ivan Eklind. Som påstås ha superat med självaste Mussolini före finalen.
Eklind och en av linjedomarna släppte fram en massa italienska ruff och offsider. Annars hade det bättre spelande Tjeckoslovakien troligen vunnit.
Efter matchen, som innehöll många hårda tacklingar, sa Eklind, apropå att han ofta behövt blåsa frispark: Jag kanske borde haft saxofon istället för visselpipa…
Dina konster på plan är allt
I Frankrike-VM togs ytterligare steg i inlemmandet av fotbollen i den globala underhålllningsindustrin. Uppskattningsvis 15 miljoner följde 1938 matcherna på radio, från Oslo till Rio de Janeiro. Allra mest underhållande ansågs Brasilien vara. Dess landslag fascinerade och imponerade även på träning, med hisnande teknik och rent artisteri. Man spelade inte bara för att vinna, utan för att uttrycka identitet, roa, bjussa på en god show. Jogo bonito, brassefotbollens lekfullhet, går alltså även den tillbaka till 30-talet.
Den var förövrigt uppburen av främs svarta spelare. Uruguays störste stjärna var också svart, Andrade. Och störst i historien, enligt många: den i Sverige-VM 1958 exploderande Pelé. I allt det jobbigt politiska och smutsiga med fotbolls-VM, ska vi kanske ändå prova tanken: Det är till själen ett antirasistiskt evenemang. Din hudfärg är ointressant, dina konster på plan är allt.
Sporten föddes i England
Var hittar vi stormakten England i VM:s barndom? Det var ju i England sporten föddes, där den först blev stor, och det var engelska sjömän och affärsresande som spred fotbollen till Sydamerika.
Men inte förrän 1950 deltog England i VM. Här finns flera förklaringar. En handlar om sedvanlig brittisk dryghet – "vi chefar över denna fina sport" - en annan handlar om 1900-tals idrottens spänningsfält amatörer/proffs.
Uruguay - som toppade sin storhetstid med att vinna hemma-VM 1930 – var i princip ett proffslag. Detta mötte en del kritik. Engelsmännen med sina starka (och överklassiga) amatörideal vad gällde internationella kraftmätningar som OS och VM vände FIFA ryggen.
FIFA klurade en del över frågan. Man laborerade med regler hit och dit om ersättning för förlorad arbetsinkomst men dessa kunde ju tolkas på lite olika sätt.
Men professionaliseringen gick förstås inte att stoppa. Och idag är de största stjärnorna miljardärer, som bekant.
VM var här för att stanna
Alla tre 30-tals-VM sågs som framgångar, sportsligt och ekonomiskt, trots att bojkotter repade ytan en smula. Bara fyra europeiska lag masade sig över Atlanten 1930. Vilket fick Uruguay att bojkotta de VM i Europa som skulle komma.
Men när den tidens stora fotbollspamp Jules Rimet summerade fotbolls-VM:s första decennium, såg han 23 000 åskådare i snitt per match både 1934 och 1938, och i båda fallen ett överskott på runt 50 000 schweizerfranc. Fotbolls-VM hade kommit för att stanna.
