Imitation är nyckeln till framgång
Lättaste sättet att bli bra på något är att imitera andra.
Bild: Salvatore Di Nolfi / AP
Innan man kände till att också Björn Borg spelade tennis upptäckte man hur hypnotiskt det var att på nära håll följa dem som var bättre. Man hade returnerat en beskedlig andraserve i nät. Man släpade sig mot staketet. Plockade upp två bollar att serva med.
Så blev man stående där.
Uppslukad av vad som pågick på banan intill. Främmande själsfränder i vita shorts drev varann från forehand till backhand. En balett. Spelarens rörelser bestämdes av motståndarens. Som i sin tur gjorde allt som en följd av den andre. I samma sekund som den ene träffade bollen med racketen ute i hörnet gjorde den andre liksom ett litet jämfotahopp upp i luften. Studsade upp och ner en gång till och tog ett steg i riktning mot den punkt där spelaren intuitivt anade att bollen skulle landa. I nästa ögonblick landade den där. Och spelaren var redo, hade hunnit dra tillbaka armen och stanna, och böjde knäna. Bröstkorgen följde i ett sällsamt uttryck av avslappnad precision armens sving genom bollträffen efter att slaget var utfört. När den sjunkit ner rörde sig spelaren instinktivt in mot mitten av banan. Samtidigt som den andre gjorde sitt förberedande jämfotahopp och påbörjade samma serie av omedelbara förflyttningar och snabba och mjuka kroppsrörelser.
Det där ville man lära sig. Till det stadiet ville man komma.
Man blev stående vid stängslet. Följde poängen till sitt slut. Gick sen fram till baslinjen för att serva.
Det var lätt att erinra sig sådana stunder när man häromveckan såg 66-årige Björn Borg coacha 41-årige Roger Federer i dennes sista match som professionell tennisspelare. Den svenska legendaren ledde några av världens idag bästa europeiska tennisspelare i en lagmatch mot några av världens bästa spelare från planetens övriga landmassor. Ledare och coach för det laget var den 63-årige amerikanske tennislegendaren John McEnroe. Det fanns ett vemod i avskedet till Federer. Trots att han inte spelat sedan Wimbledon förra året var det många som hoppades att hans sargade kropp skulle orka bära honom, kanske till och med till en sista stor titel. Kanske i Australien i januari. Eller i Wimbledon nästa sommar.
Federer går till historien som en av tidernas allra bästa. Och den som har spelat estetiskt fulländat. Eller, som David Foster Wallace skrev i en berömd essä 2006 "som en religiös uppenbarelse". Eller som McEnroe nyligen sa "den vackraste tennisspelaren jag nånsin sett". Eller som den 23-faldige Grand Slamsegraren Serena Williams sa i september: "du inspirerade oräkneliga miljoner och miljoner människor – inklusive mig – och vi glömmer aldrig."
Tidskriften The New Yorker skrev att ingen har visat spelets skönhet som Federer. Man påminde om att den moderna tennisen – när den skapades bland samhällseliterna i 1870-talets viktorianska England var fascinerad av antikens Grekland. Av skulpturerna, pjäserna och poesin. Av hyllandet till den manliga ungdomen. Av estetiseringen av människokroppen i rörelse. Tennis sågs som det närmaste uttrycket för det.
Under 2000-talet vann Federer bland annat åtta Wimbledontitlar – flest i historien bland herrarna. Schweizaren hade studerat äldre tiders tennisspelare. Han ville spela klassiskt. I synnerhet som han slog igenom i en tid när spelet rört sig bort från ursprungsidealets sätt att spela. Nya material för racket och strängar och långsammare banor etablerade en ny spelstil. Man skulle stå långt bakom baslinjen. Vara konditionsstark och nöta ut motståndaren med höga hårda överskruvade slag som aldrig riskerade att fastna i nätet. Federer kunde det. Men framför allt kunde han annat. Som att stå nära baslinjen, ta bollen mycket tidigt, kliva in i banan, och röra sig närmast motståndslöst utan att bli svettig.
Han gestaltade sport som konst. Skapade stundvisa små mästerverk.
Han hade imiterat. Det är vad vi alla gör. En vetenskapsartikel häromåret med rubriken Psychological distance and imitation (Social and Personality Psychology Compass/Volume 14, 29 september 2020) påminner om att vi automatiskt verkar imitera vissa beteenden, som sätt att prata, känslor, gester och vissa rörelser, men att rörelseimitation också ger bäst resultat om man har en viss psykologisk distans till föremålet man imiterar.
Det var kanske därför man fortsatte att följa okända skickligare spelare på banorna bredvid. Det fanns avundsvärda balettkonstnärer med racketar att upptäcka överallt. På kommunala idrottsplatser, på banor i skogsgläntor. En av dem låg intill ett hus där ens farmor bodde. Man vaknade av ljudet från bollarnas träff mot racketsträngar. Man smög dit, tittade, härmade. En annan gång skjutsades man av en släkting i England till en klubb fylld av ljusgröna gräsbanor och fick spela på ett underlag som ännu mer krävde att man lärde sig spelets koreografi. En kortare sving var ett måste. För på gräset gick det så snabbt. Bollen studsade lågt. Mindre tid. Men också behagligare att träffa den i midjehöjd än uppe vid axeln.
Senare var man i en kill- och tjejgrupp som varje vecka tränade med en svensk mästare i dubbel. Han hade en racketaffär vid Odenplan och hade en bollkänsla som inte gick att förvärva genom efterapning. Vi såg honom kvala in till Stockholm Open och påpekade för honom att han inte alls gick så nära nätet när han slog sina volleys som hade lärt oss att man måste göra. Han muttrade.
Borg spelade det året. Vi såg. Han slog kolossalt hårt. Andlös blev man. McEnroe var också där. Han var ny och kusligt snabb fram till nätet. Till skillnad från vår tränare tog han sig ända fram. Därifrån verkade han kunna göra precis som vad som helst med bollen, oavsett hur hårt, långt ifrån eller nära honom den kom.
Själva spelet blir man aldrig så bra som man vill på. Men de stunder man lyckas med något kan man förbluffas över hur självklart man har utfört det och vet att hemligheten är att man har härmat något och lyckats knuffa in det i sig själv. Det kan till och med bli till konst vid något sällsynt tillfälle. Nästa gång föser man åter en patetisk andraserve i nät. Med en lamhet som gör en beklämd och redo för ett självmord. Så går man och ska serva. Så ser man de vitklädda på banan intill. Så stannar man upp. Och börjar glo.
***
